var ska vi ses och ha bokklubb? var frågan. och flora är så bra på det sättet. har alla dessa platser samlade i huvudet. hon säger: cassi?
så många gånger jag gått förbi och tänkt att det ser så trevligt ut men jag har aldrig varit där! från skymmande narvavägen såg jag henne sitta där inne och läsa genom fönstret och nu skulle också jag få anledning att gå in.
blev kär i cassi. mjukt av heltäckningsmattorna och skyltar som verkar varit där väldigt länge med tanke på hur många lager av prislappar som klistrats på.
till och med reserverat-skyltarna ser ut som från en annan tid. hur stort lager av såna kan de ha hann jag tänka? eller har de någon kran som de köper dead stock reservationslappar från? flora låg lite efter i läsningen och sina sista sidorna läste hon högt för mig. vilket man också kan läsa om i hennes blogg men hon hann tyvärr före mig med att blogga så jag missade scoopet
vi åt lasagne. jag tog ett litet glas rödvin.
sen kom alex (med anteckningsboken! viktigt!) och vi var fulltaliga för den här gången. bokklubben skulle avhandla jag som aldrig känt en man.
den fick allt från 2 till 5 i betyg (somliga röstade i chatten!) men jag vill säga att de låga rösterna kom från de som lyssnat ljudbok. säger inte att det betyder nåt men säger inte att det inte betyder nåt. och jag behövde stanna ibland i denna bok och liksom … ta in. så:
premissen är fyrtio kvinnor i en underjordisk bur. tid och plats okänd. de bevakas av vakter som jobbar i skift för att patrullera buren och vet inte hur eller varför de hamnat där. alla kvinnor minns ett liv innan det i buren förutom den lilla (romanens berättare) som var barn när katastrofen skedde. hon är utanför gruppen och allt hon vet får hon tillskansa sig genom de andra kvinnorna. hon har en ren blick och en stor kunskapstörst.
ingen vet hur länge de varit där. deras dygn styrs av lampan som tänds och släcks och tiderna som mat skickas in. flickan beskrivs som deras klocka. dels i att hennes växande kropp visar tiden som går men också för förmågan hon utvecklar att på ett väldigt konsekvent sätt räkna och på så sätt kunna tala om tiden. tycker det var en så vacker bild. också för att boken handlar mycket om åldrande och tid och liv.
jag hade inte läst något om denna bok innan och hade inga förväntningar men gav den fem av fem i betyg. jag blev så TAGEN. när premisserna är uppenbart fiktiva kan det mänskliga som inte är dolt av konventioner och normer komma fram så rått och sant.
jag frågar mig inte varför de blivit fängslade eller var de är men är likväl spänd på vad som kommer ske härnäst och tagen av att läsa om hur det påverkar karaktärerna och deras relationer. som att man typ skippar det praktiska småpratet och bara går rakt på de självklara frågorna. vad driver en människa? när ingen finns kvar. varför fortsätter man gå?
