en blogg

första dagen på föris på åtta veckor. jag blev väckt av en peppad. vi var i god tid. vi väntade på och åkte buss.

vi kom till förskolan. det stod en stor rolig skylt utanför. jag och ola hittade våra bokstäver. P finns inte med i NYTORGSFESTEN konstaterade vi. såg mina (plötsligt mycket större) barn få stora det-var-längesen-kramar och lite blygsamt men målmedvetet ge sig in i aktiviteten.

jag glömde vilogrejer och kepsar. men jag kom faktiskt ihåg extrakläder och båda hjälpmedlen och ortopediska sandaler och solskydd. inget kommer åt mig idag? är det solen eller cykeln? timing?

bussen kom aldrig men jag fick ju en solig liten promenad. jag hade en underbar jobbdag. perfekt balans av att ha att göra och vara produktiv och få klart och att hinna catcha upp med sofia och vara på språng iväg på möte. en iskaffe på eftermiddagen. ändå kunna hämta tidigt första dagen.

ja. lämnade långsamt och hämtade långsamt. behöva byta en blöja precis när jag kommit fram? bara mysigt. jag har sagt att åtta veckor lediga från förskolan aldrig mer jag är utbränd. men kanske är det exakt så mycket som behövs? för att jag ska kunna åter uppskatta alla de små detaljerna i min vardag?

fick höra vilka nya kompisar som börjat och vad som var roligast under dagen. vi handlade till deras middagsrequest. ola skannade och pia ansvarade för att inget glömdes.

sen som i någon form av propagandafilm stod de på varsin stol på vardera sida av mig när vi måttade upp mjölk och makaroner för att stuva dem. jag tyckte t o m falukorv doftade gott för första gången i mitt liv.

de åt grönsaker. paprikabiten såg ut som ett hjärta. vi hade tomatprovning. röd med grönt vann.

hjälpte mig sortera tvätt. oerhört lustigt att låtsas att mina trosor är hennes och att hennes är pappas.

och så. var allt rent. även alla tänder och till och med vällingflaskorna i en igångsatt diskmaskin när de skulle gå och lägga sig.

jag berättade saga. en lång. broderade ut. inget är bråttom. de sa igen/nen och jag orkade en till. de sa igen/nen och jag orkade egentligen inte men sa detta är sista. sista. de la sig till rätta. jag älskar dem så.

lämnade barnen med barnvakten morfar i ett par timmar på eftermiddagen. tog tuben till liljeholmen och promenerade till vintervikens trädgård.

det var sommarvärme men misstänkt höstlig vy vid trekanten.

det som firades var den här episka boken!!!

och såklart dess författare: flora wiström. min kloka roliga kära vän.

här med sin förläggare elise karlsson. så roligt att höra florken prata om boken. jag läste den för inte så längesen (i samband med att jag och sofia formgav omslaget) men är sugen på att läsa om den igen nu hehe.

smygreaktionbild på alex och ante när flora höll ett rörande tal om vänskap.

grattis boken!!!! älskade den men det har jag redan sagt och vet inte om nån ändå litar på mig när jag säger det eftersom min bästis skrivit den. men vad ska man göra. det är sant. karaktärerna kändes som att de var MINA vänner. var som en present när ett nytt kapitel kom och man inte visste vilket annat roligt/störigt huvud man skulle få hoppa in i. så tomt när boken tog slut och vi inte kunde fortsätta umgås. som elise sa i författarsamtalet hoppas jag också vi kommer få läsa mer om hur det går för ebba och anja och matti och leo och emanuel.

och grattis också till mig som fick snickesnacka med vänner och bekanta. känner mig lite svältfödd efter en lång sommar på vift. här är ante och alex och julia.

japp underbart att vara i kontakt med omvärlden för en stund och sen komma hem till mina små älsklingar. ge dem mat och vagga dem till sömns. och så i morgon börjar vår hösttermin på riktigt! jag är taggad.

disigt med tryckande hetta idag. jag tog min temp för det kändes som jag hade feber (men hade inte det). för varje bilduppdatering klädde han sig varmare.

ackumuleras mycket roliga sayings och småsaker som jag kommer på mig att vilja berätta. blir så påtagligt när han är onåbar att han är den enda som bryr sig lika mycket som jag om ToKiGhEtER våra avkommor har för sig. kunde se på pricken på kartan röra sig men inte se hur högt det var.

dagens happening var springa och få banan och medalj. otroligt stolt över pia som sprang hela upploppet utan att hålla min hand och över ola som hämtade hem sin nyvakenhet från en kort nap och bara kutade järnet. på eftermiddagen när vi var tillbaka från minimidnattsloppet och pia lekte med sin kompis hade de precis nått toppen av kebnekaise.

somnade med barnen när jag nattade dem. hade svårt att sova i går natt i stor tom säng. de kanske får sova med mig hela natten. när jag vaknade var han ännu inte tillbaka vid fjällstationen.

basen från musiken vid målgången och falsetten från skriken går igenom även stängda fönster. har svårt att hålla ögonen öppna men måste äta mitt färska godis. se min serie. johan är framme. sen lägger jag mig med dem igen.