resiliens och acceptans och moderna museet och minigolf ute i november

det finns något som heter föräldraråd på förskolan och då är föräldrarepresentanter (dvs de föräldrar som förlorade chicken racet att utstå den pinsamma tystnaden när frågan om vilka som ställer upp ställdes) på möte med rektorn på förskolan. jag är alltså en sån. representant. min dag började alltså med ett sådant. råd. resiliens är ett fokusord som förskolan fokuserar på. bland annat för att lära barnen kunna hantera förändring och kris. jättebra.

tränar min varje dag. kände mig väldigt resilient vid flera tillfällen idag. både när jag först i min tankspriddhet missade hållplatsen med tunnelbanan och fick åka tillbaka och sen då barnvagnen inte var på förskolan när jag skulle hämta och jag fick bära mitt stora trötta barn (som är rörelsehindrad reds. anmärkning) och hålla den lilla i handen den milslånga vägen till busshållplatsen. och mitt i middagslagandet när huvudingrediensen visst inte kommit med i handlingen och fick stänga av plattorna och springa till willys. och slutligen när jag tröstade mitt barn som var förkrossad för att det inte går att spela minigolf utomhus en mörk kväll i november.

så skönt att man kan få lugna stunder också. promenerade genom soligt stockholm och gick och såg surrealism i modernas samling på förmiddagen.

ja så skönt att avgränsat titta och läsa i lugn och i ro. som medlem i svenska tecknare fritt inträde på moderna museet. måste utnyttja det mer och göra det på arbetstid. i dag var det i researchsyfte men menar också bara som inspiration.

blev för första gången verkligt berörd av detta verk. någonting någonting världen förändras sexism består.

en hårklämma i form av ett päron fångade mitt intresse i shopen efteråt. min har gått sönder så köpet var absolut motiverat. dyr för plast men jag tänkte omfördelning av pengar. det känns som museerna får för lite.

frågade pia på bussen hem: ser du vad min nya klämma är!???
nej
det är ju ett päron???
lite kanske

sen sa hon att hon inte kunde acceptera middagsvalet.

gör det!

efter en natt av störd sömn börjar dagen starkt. jag och min man i varsitt rum tröstar varsitt storgråtande barn samtidigt som vi drar på dem överdragsbyxorna. vi vet. vi kan också känna så. särskilt efter en lång helg (lögn. det är kanske snarare tvärtom i vårt läge men validering och hålla gränserna och ja ni vet) vi fattar att det är jobbigt men tänk vad kul ni ska ha! och du ska berätta för alla fröknar och kompisar! och du ska få leka med tågbanan du älskar!

allt är glömt vid hämtning. allt känns lättare av att bara göras. jag uppmanar mig själv. och utför det också (efter hämtning handling korvstroganofflagning):

gå en kurs!
(idag var bara uppstarten men uppstart räknas givetvis. det är i uppstart allt fortfarande är möjligt.)

lyssna på en låt!
(in med dem i öronen och ut med dig)

spring ett spring!
(till låten. en fot framför den andra. första gången på en vecka och de gånger mitt huvud tvekar och inte vill är de gånger då min kropp särskilt visar mig. ser du det är lätt! öka i uppförsbacken så går den över fort!)

sträck ut en lem!
(andas dig i den. känn var det drar. var du kurat ihop. lägg dig ned som ett barn.)

läs en bok!
(som den heter. ha en nice dag!)

alla helgons helg

när jag packat små lådor (med olika snacks i varje fack) till var och en av dem känner jag mig som en så duktig mamma och det har hänt en gång i mitt moderskap och det var i lördags.

tack gud för gubbar med entreprenörsanda som ställer upp ett korvstånd i en lekpark och räddar småbarnsfamiljer ur krisen som kan uppstå vid lågt blodsocker och oklara planer.

ibland är det bra att resa även om det är kort. som att jag tar med min reseblick hem till min hemstad. hittar nya vägar att gå. från en annan vinkel betrakta.

hinner promenera och prata när båda somnat i vagnen och fast jag går i försvar direkt (eller kanske just därför) så vet jag att det han säger till mig är sant. jag kan och jag har tid. vågar bara inte. veckolöfte till mig själv: våga stanna i det obekväma. göra det obekväma.

jag ville åka till min mormors grav men det blev aldrig läge. tog allhelgonahelgen i akt och beskrev det istället för min fyraåring. traditionen med att tända ljus för de som inte lever mer. berättade att man åker och hälsar på dem kan man säga.

”men de är ju döda.”

barnen hade ett litet halloweenkalas. 25% av gästerna tog fel på dag och kom dagen innan.

en pumpa och en imse vimse spindel. så kär man kan vara i en pumpa och en imse vimse spindel.