en blogg

vi åkte hem till min pappa på lördagen. sug i magen-känsla att åka buss 660 med mina två barn i en vagn vid mitt säte. samma buss som jag var och varannan dag åkte under min uppväxt. allt är samma. en bussresa i muskelminnet. någon nytillkommen linje på skylten men samma busshållplats (som visserligen fått två kurer). min gamla grundskola har ett nytt namn. träd som inte täckte husen då har växt på 20 år.

pappa hade just köpt en robotgräsklippare vilket blev lördagens happening. den skulle med den ena och den andra tekniska utrustningen undvika blommorna men körde brutalt över gullvivor när vi stod bredvid och såg på. och barnen badade inte en nej två gånger i hans utomhusjacuzzi. första gången var jag i med dem och vi lyssnade på smurfhits och solen sken och alla var nöjda. trädgården inbäddad i de stora syrenbuskarna. körsbärsträdet har blivit så stort och grovt. behöver en påle som håller upp de tunga grenarna. jag minns det inte så. pia hjälpte morfar fiska upp de fallna körsbärblommorna med håven.

min farmor och farfar kom också och vi gick ihop till den närmsta lekparken. de gick och höll varandra i handen och såg så fina ut. tänk att de blev föräldrar ihop när farmor var sjutton och nu går de där hand i hand och hjälper varandra hålla balansen.

på söndagen tog jag och barnen båten till djurgården och mötte upp soffe och carl och deras barn för att gå till skansen. vi såg pippiteater och åt korv med bröd och glass och barnen åkte bilar.

vi har haft en somrig helg. att vara ensam med två barn är att vara någons verktyg. man försvinner. lägger ingen värdering i det egentligen. mer att det är svårt att ha en personlig blogg när det känns som att ens person inte finns. vad man får känna sig dock: kapabel. behövd. och  man får känna att man längtar efter sin älskling. det vill säga pappan. till barnen.

igår tillbaka på jobb. fortfarande mamma på kvällen. det jag måste öva är mina egna övergångar. från högsäsong som är maj på jobbet i huvudet till maj i kroppen med barnen. när man behöver sticka mitt i det brinnande och ska ändra mindset på den lite sena tunnelbaneresan till hämtning. andas känna fötterna mot marken.

i dag var vi i aspuddsparken. det var med med pias grupp. föräldrar och syskon fick vara med. det var vi. klappade djur och pipen red på pussel (samma ponny som förra året och som hon mindes namnet på. hur kan de ha så bra minne barnen? minns man från när man är tre till när man är fyra? försvinner det sen? för som vuxen minns man väl inte det som var när man var tre?)

efteråt stack jag till kulturhuset för att gå på kostymförrådets utförsäljning. kan inte motstå en skattjakt. törstig efter egen identitet efter min helg i servicens tecken. jag var rimlig och köpte inte skorna jag ville ha som var en halv storlek små eller de stora bylsiga kostymerna som jag tänkte att jag VILLE ha men inte behövde. skatten jag fick var att en bloggläsare (anna) kom fram till mig och sa att hon läser och uppskattar bloggen. blev så himla glad. hon jobbade där på teatern med kostym som PATINERARE. hur coolt jobb? har jag fler läsare med så coola jobb som man inte ens tänker finns? kan ni inte berätta?

sen åkte jag upp högst upp i huset och tog en kaffe och jobbade därifrån. under ett stort textilt konstverk föreställandes ett paket idealmakaroner. och från det: hem mot min lilla familj och vardagsmaten igen