jag kom sent till startfållan. det var trångt men hittade soffe och fille i vimlet. det regnade och de hade inga jackor (vilket jag hade). ska ni inte ha? sa jag och försökte febrilt slita av mig utan att veta var jag skulle göra av. drog i kläderna som var ännu fler lager än jag trott och som korvade när startpistolen gick av och jag var inte beredd.
oj är banan redan slut? det gick så snabbt? när jag kom hem och skulle kolla min tid såg jag att den fortfarande tickade. jag hade missat halva banan. det var bara att bege sig ut igen. andra delen av banan tog aldrig slut. det var trånga sneda hus man skulle in i. konstiga spiraltrappor och ribbstolar att klättra ned för. trångt och mycket folk och ibland mitt i ett hus var man plötsligt i en monter med ett sportdrycksmärke som krängde gels. i en stortaxi på väg till las vegas. ”ligger las vegas i europa?” ”ja” svarade min far. men innan vi nådde las vegas som skymtade i horisonten blev vi avsläppta vid en loppis innan vi skulle springa vidare och så mycket fina saker och jag hade svårt att få upp telefonen ur löpartightsen men jag var ju bara tvungen att ta en bild och skriva till soffe att ”vi måste hit sen!!!”
när jag vaknade hade jag samma stresskänsla i kroppen som från natten. och hade jag inte lite ont i halsen? men hade jag varit i det här skicket hade jag sprungit min vanliga tur så jag bestämde mig att köra. till skillnad från i drömmen var jag i god tid till starten. vad skulle jag göra där i min regnponcho så tidigt? men det blev min startgrupps tur och jag missade inte nedräkningen. jag var redo.
sockret från energidrycken vid varje vätskestation fick mig att puttra framåt och i nedförsbackarna använde jag lägesenergin. i uppförsbackarna tanken på att ju snabbare man tar dem desto kortare tid behöver man springa i uppförsbacke.
benen bar! de bara studsade!
det VAR så roligt
det var lätt! jag älskar att springa!
verkligen kutade sista biten. flinade som ett fån. jag sprang i mål. fick en medalj och förbi torn av fyllda banankartonger framför slottet tog mina skakande ben mig hela vägen hem till söder också.
två gånger under loppet fick jag se en underbar skylt och när jag kom hem (med värkande kropp och helt nya sorters skavsår) stod den med en flaska champagne på köksbordet
HEJA MAMMA
SARKO
några bilder från min dag.
min gulliga gulliga kontorskollega. johan hyr floras plats på torsdagar och fredagar nu när hon är föräldraledig. att vi sitter sida vid sida och jobbar och hänger dagtid när båda har energi. känns som ett sånt loophole??? 
på eftermiddagen tog vi en paus och promenerade till svedjan för att köpa en iskaffe. 
älskar det här trädet vid barnens förskola. slog mig på vägen dit idag hur många av träden i stan som inte har blad i år. det stora utanför vår balkong. de kom aldrig i våras. 
av brister i logistikplanering hade vi bara en liten rullstol som färdmedel hem från förskolan idag. lilla fick sitta i storas knä. höll om så han inte ramlade av. ingen ville sitta rullstol på bussen. han fick visa vägen sista biten hem. 
inför loppet-status: sista korta rundan ikväll. pasta med bröd on the side till lunch och dubbla portioner potatismos till middag. men också fått skavsår för jag gick för långt i mina tofflor. och olas näsa rinner. hur ska det gå? i morgon hämtar jag min nummerlapp. två dagar kvar. SER iallafall ut som nån som springer halvmara.