wilderness

dagbokstemat fortsätter. temat på idag har varit fiske. jag har alltså två gånger idag tillverkat verktyg för att fiska upp föremål som hamnat på otillgängliga platser.

det första var ett litet folieprov alltså en papperslapp med en färgreferens som hamnat mellan väggen och ett typ tre meter brett och golvfast element på kontoret. jag tänkte först på häftmassa men det löste sig med tejp vikt dubbel längst ute på spetsen på en linjal. fick vira om tejpen en gång för att det var så mycket damm bakom elementet att det tappade fästet men på försök nummer två. med en enkel DUTT. fastnade provet på linjalen och jag kunde hissa upp den.

det andra tillfället var vid fem-halv sex-tiden. jag och barnen gick hemma och väntade på att mamma/mormor skulle komma förbi och äta middag med oss. det plingade på dörren och när vi (mycket exalterat) öppnade stod inte mormor där. där stod en kvinna vi inte kände igen men som jag efter tre sekunder insåg var vår ganska nyinflyttade granne jag bara morsat på i hissen några gånger. hon hade råkat glömma sin nyckel i låset i morse och under dagen hade någon välvillig lagt det i brevinkastet. problemet var ju att hon nu inte kom in. ”har ni något långt som man kan fiska upp nycklar med?”. faktum är att det har vi. sopkvastskaftet som vi minst en gång i veckan leker fiskdamm med. sprang och hämtade den med barnen i hälarna och sen stod vi alla fyra och kikade ner genom brevinkastet när grannen lyste med sin mobils ficklampa. fick ned kvasten men den hade för trubbig spets för att få tag i snodden som nycklarna var fästa i där nere på hallmattan. ”vi behöver nåt krokigt”. sprang tillbaka till vår lägenhet och rotade i kökslådorna. hittade en konstig tesil man hänger på tekoppens kant som kanske aldrig använts. en perfekt krok. virade fast silen med tejp på kvastskaftet. vid vår ytterdörr mötte jag barnen som följt efter mig och som vände igen när de såg att jag var påväg tillbaka till grannens dörr. min egna lilla snakesvans. jag öppnade luckan och fiskade och grannen höll lampan och tog emot nycklarna. plötsligt var grannen inne hos sig igen och vi hos oss och på ola såg förvirringen knappt ut att ha nåt slut.

bilderna har verkligen inte med texten att göra. det är bara en sen eftermiddag i lördags med min familj på lekplatsen med den bästa utsikten samt ett riktigt bra gatnummer på vägen hem. en bullig kopparåtta.

dubbelvagnen på 55an efter en kort spurt uppför katarinavägen. fyra små tummar ska in i de vadderade vanttummarna. svettas under alla lager av kläder jag satt på för att inte frysa.

åker förbi en nyöppnad gitarraffär. kommer att tänka på en pedagog som slutat som brukade spela gitarr på samlingen. pia vill lära sig spela och frågar om vi kan köpa hem en. slår mig att tim som kommer på middag ikväll har en gitarr. vi kanske kan få prova hans någon gång? idag har pendeln svängt och lämningen blir lätt för henne med planer men desto svårare för honom med napp i mun.

tvåan genom stan med en maggrop som klättrar uppåt.

en kvinna i lysande vit städrock och mörka lockar i en stor tofs står utomhus i kylan och skurar pradas fönsterbleck med en mopp innan affären öppnat.

ska till sabbatsberg på ett återgivningsmöte med johan. känner att jag vet vad de kommer säga innan vi är där. vissa saker handlar bara om att acceptera och förhålla sig till och med det kommer en sorg. en klättrande mage.

på tal om det. sorg. möte för ett nytt bokprojekt på temat direkt efter. jag kommer med andan i halsen efter att ha trott jag varit en kvart tidig men tagit fel på tiden. projektet känns fint och viktigt.

kan ju aldrig hålla tyst om skidsatsningen så får några tips. vi ska inte ta ut oss i uppförsbackarna i början. packa skavsårsplåster.

sen huvudvärk. mellan alla platser att infinna sig har jag inte intagit min(a) förmiddagskaffe. man vet inte vad man behöver förrän man blir utan. kommer in helt suddig i hjärnan på kontoret och flora ger mig koppen och säger den är nygjord. jag häver ur mig allt på hjärtat över henne (tack & förlåt flork) och hinkar samtidigt och sen känner jag mig i balans igen.

johan smsar och konstaterar att många kring honom är stressade idag. känner igen mig och tänker på eldhästen. tänker på vi måste spara på krafterna i uppförsbackarna. en sån dag när man inte orkar resa sig från skrivbordet när man jobbat klart. känns som ett sånt projekt att ta sig hem.

fattar inte varför men har frysit om fötterna idag. inte gjort på hela vintern. flora sa att för ett år sen åt vi lunch ute i solen. jag i t-shirt och tunn jacka. jag är varmblodig men ändå.

det är tisdag. min förkylning går åt rätt håll och hoppet för att jag och sophie tar oss genom tjejvasan lever. nu börjar jag snarare känna som någon form av resfeber. kanske måste börja göra snacksinköp och packlista inför att vi far till mora på fredag? den spretiga känslan av att jag kommer glömma något. den innan man hunnit sätta sig ner och tänka igenom allt.

ikväll var jag på en stickkurs. en julklapp från johans mamma. det varade bara i två och en halv timme precis här där vi bor. oerhört tillfredsställande att: att avsluta jobbdagen med ha ett materialmöte på tryckproduktionsbolaget > äta en snabb middag på mahalo > gå på stickkurs > gå hem ALLT inom en radie av 150 meter. vill aldrig flytta från mitt kvarter när det synkar så väl. känns som man hackar tiden.

så märkligt? plötsligt sitter man i en soffa i ett rum med ingen man känner och i tystnad och hyperfokus gör öglor av tråd som man trär på pinnar. dricker lite te. stickade inget som skulle bli något. handlade om att lära sig maskorna.

det måste inte bli något varje gång. bara man fortsätter göra.