en blogg

min löptur i morse hade verkligen varit rakt igenom underbar (friskt i luften. solen. morgondis över riddarfjärden och gulnande löv på långholmen) om jag bara inte snavat i nedförsbacken. på en rot så hela knät och handflatorna skrapades upp i jorden. svart i det röda.

men den blev nästan underbar. skrubbade såret från jord i duschen med tvål och allt men fick inte bort i de djupaste skårorna. tanken på sepsis kom (som alltid med jord och sår?). men löpturen i sig var nog det som fick mig att inte stanna i spiralen så plus minus noll I guess.

på tal om rörelsens inverkan på psyket och stressnivå. strunta inte i den tur jag tänkt! skriver jag högt till mig själv. följande intensiva jobbdag hade kunnat kännas något helt annat utan de stegen i benen utan den luften i lungorna.

en annan tur: min tur att hämta gullungarna. och sen mamma-pia-ola-mys hela kvällen.

titta!!! sa jag. nu ska jag visa er något! och drog dem till en rosenrabatt. har ni sett nåt så otroligt! jag vet inte om de såg det jag såg men doftade duktigt på rosorna.

är dessa bilder ett ålderstecken

plockade av plantorna på balkongen. ”ska vi odla nästa år igen?” ”det är jobbigt att säga hejdå” ”jag ser en röd!”. det sista en indikation på hur få de varit denna sommar. får se om någon mognar till på fat. min plan är en rostad grön tomatsalsa och tomatmarmelad med vanilj.

månen gick upp som den största och rödaste jag sett. jag förstår uttrycket mångalen. det är jag. kan inte slita min blick. behöver se melancholia. kanske i morgon kväll? en fredagsfilm för mig själv när barnen somnat och johan är ute.

jag tänker att det kommer komma en tid då jag kommer sakna att ha sängen full av små personer jag älskar. kommer önska att jag hade någons fötter i ansiktet och ett till barn som använder mitt lår som kudde.

vad jag passerar de mornar jag lämnat barnen på förskolan

och vad jag passerar de mornar jag inte gör det. jag vill ha nära till allt i mitt kvarter känna mig som en del i ett större sammanhang där jag kan gå under radarn eller hitta på. snabbt att följa alla lustens nycker. men ändå. att jag alltid dras till det gröna i stan? och gör jag det: varför ska man då bo här? är allt bara ett riktigt stockholmssyndrom? en existensiell fomo? rädd att bli bekväm och sluta hitta på? rädd att bli isolerad? är jag redan det ändå? i själva tiden i livet?

bla bla bla var ska man leva. hur. från det och till dilemmat när man fått igenom en orange pantone till omslaget och ska välja vilken CMYK man ska använda i inlagan. DSVDV

ritade lite med ola innan han skulle lägga sig. han ritade ett så gulligt flygplan. en oval med en prick längst fram (piloten) och två streck åt sidorna (vingarna). sen ritade han ”offe och carl”. jag övade på/försökte hitta min nya signatur (sen jag har nytt efternamn) och ritade hur jag känner mig