”jag vill gå vidare” säger hon när jag stannar för länge och ska titta på och fota blad.
det var enormt svårt att ta sig ut idag.
träningsvärk i gluteus maximus kändes i varenda steg och jag kom till den ena kolsvarta återvändsgränden efter den andra i min vanliga favoritrunda. när sista lyktstolpen tog vid kunde jag bara se in i ett kompakt mörker. tände ficklampan på telefonen men inte ens en dumdristig som jag kan ignorera risken med blöta löv och ojämn mark i totalt beckmörker.
rundan blev så konstig som veckade trådar fram och tillbaka. i strålkastarljuset pågick fotbollsträningar och förbi mig cyklade föräldrar med bollpåsar. vad vi håller på. vad jag älskar att vi håller på.
och jag sprang på ändå och plötsligt blev det lätt. det bara gick. förbi de som tog sin mast tillbaka upp på land och sen förbi dem snart igen efter ett till oupplyst vägslut. påminner mig själv: belöningen kommer när man inte ger upp.
hem lagom till att hinna äta banankaka de bakat innan de skulle lägga sig.
