sprang mitt längsta någonsin idag. fortfarande inte så långt som jag vill prova innan halvmaran i slutet av augusti men tillräckligt långt för att det ska kännas väldigt stort att se sträckan och tänka på att mina ben bar. efter första kilometrarna var det som att min kropp tog mig framåt totalt automatiskt. som att jämviktsläget för kroppen var att springa. de sista kilometrarna blev jag kissnödig och lårmusklerna började kännas. ett lätt regn mot mitt ansikte. men jag ville inte sluta.
sophie och carl och barnen åkte vidare och louise och robin och våra barns kusiner kom! vi blir kvar några dagar till och hänger med dem innan vi far.
jag håller på med ett långt inlägg med massa bilder från vår tid här men låter bilden i detta illustrera att inläggen nu ändå mest blir smått och kort.
puss och hejdå!
klok nog att varken köpa det ena eller andra.
