jag sprang väldigt långt idag. längsta jag någonsin sprungit faktiskt och bara tre kilometer kortare än halvmaratonet jag ska försöka mig på nästa helg. jag skulle ta det lugnt men så blev det vad man kan kalla min kropps inbyggda tempo som när jag kommer in i det automatiska framåtet bara är där. hela rundan. och det tempot är ungefär en minut snabbare än det jag hade tänkt hålla under loppet. då insåg jag att det mål jag satt för halvmaratonet nästa vecka är väldigt låga förväntningar på mig själv.
jag är en person som lever efter att hellre glädjas i onödan än aldrig få glädjas alls. ”jag räds ingen besvikelse” säger det synsättet. inte rädd för jinx. berätta tidigt om graviditeter. ”sker det värsta klarar man det med”. och så vidare!
men jag inser att när det kommer till målsättning är det just tvärtom. jag garderar mig och tenderar att bara sätta mål jag vet att jag kommer klara. en vanlig definition av ett bra mål är att det ska vara mätbart och realistiskt men det är som att jag är FÖR realistisk och förminskar min egen förmåga redan i själva målsättarstadiet. inte kan väl jag?
sen soffes pappa lärde oss ordet EVENTUELLT när vi var typ åtta (och till helgen kanske skulle få följa med till jaktstugan) så har det där eventuelltet varit laddat med hopp snarare än en tro att det inte ska bli av. med risk för besvikelse. men när det kommer till min EGEN prestation. att jag inte skulle lyckas med det jag tagit mig för? HU. men nu tänker jag här en söndagskväll att jag kanske måste börja prova vara lite mer modig och blanda in en dos risk i mina ambitioner.
just vad jag får för resultat i ett springlopp spelar ju ingen roll. jag ärligt ÄR bara stolt jag klarar det och över min ansats nu innan. att jag sprungit långt med min ivriga kropp och rastlösa hjärna. men i andra fall. jag ska börja våga formulera det som känns nästan pinsamt att hoppas på.
det var söndagspeppen inför jobbveckan haha. och från det ena till det andra. åt en mycket god glass idag. jordnötssmör i ena kulan och rostad sesam i den andra. se bild överst i inlägget. puss och god natt
fitnessfamiljen har varit igång igen. för andra helgen i rad var det ett lopp. som synes var det pia som fick medalj. och ola och johan. jag älskar det. jippot. folkfesten. för vad? för det härliga underbara i att röra på sin dumma lilla kropp. dagens lopp var glädjeruset som var så hjärtligt fint och ALLA får vara med.