en blogg

gick tidigare från jobbet för att få den sista solen på min runda och för att hinna långt. vid vatten och på nya vägar. månen uppe och 13 kilometer i benen väl hemma. gatlyktorna tänds. johan har lagat mat och de har köpt en stor orange pumpa. vi karvar den. vi gör ett ansikte på varje sida. det sista vi gör: en leende mun. ”den är nöjd och glad”.

är nere på en halv tablett två gånger i veckan nu. mina känslor är så starka. har inte känt så med en vardag som är så pressad innan. vad gör man för att stilla? det är inget man ska göra nåt åt. jag har alltid varit ångestriden. toppar och dalar det är det som gör det till en färd. men sen jag fick barn och började medicinera på grund av en depression så har de dalarna och topparna kapats av. och nu måste jag bara lyckas förhålla mig till dem igen (i en pressad vardag). kanalisera det som känns åt ett bra håll. löpningen hjälper såklart en del. men vad mer? jag söker råd

när det blir för mycket och man inte kan släppa ut det. försökte. ta mig ut i solen. gick i det gula vackra ljusa. träden är som tunnhåriga i motljuset. har fällt. gulbrunt på marken och min favoritdoft av multnande lönnlöv.