wilderness

en sak som kan ske när jag nattar

två är att mitt tålamod prövas. är det mina

tre koppar kaffe på jobbet eller bara den som är jag? vi testade stakmaskin i intervaller i gymmet på min mammas jobb igår och på carls inrådan körde vi

fyra gånger fyra minuter (som norska skidlandslaget. vi vill inte vara sämre). det har gjort sig påmint idag. för

fem veckor sen hade jag aldrig kunnat gissa att detta skulle vara ett söndagsnöje för mig och soffe. när man tänker så kan man passa på att också fundera på vad man kommer göra om

sex veckor. friklättra upp för ett berg? inte sannolikt men heller inte omöjligt. nu börjar jag bli riktigt less på att natta. den värdelösa listan med sovmusik har börjat om flera gånger. jag längtar till att bara lägga mig på soffan med johan. hoppas det har kommit ett nytt knight of the

seven kingdom-avsnitt. har ni sett? ni andra game of thrones heads? aldrig känt för en karaktär i game of thrones som jag gör för ser duncan the tall. det har verkligen varit lättare att omfamna vintern när man har som projekt att ligga i hårdträning i en vintersport och således inte blir uttråkad av kvällarna. jag och soffe har haft gemensamma projekt sen vi var små. tänker på ett vi hade när vi måste varit typ sju?

åtta? tillräckligt gamla för att vara ensamma hemma en stund men små nog att tycka det var en bra idé. vi skulle göra ”sushi”. inte sushi som ni tänker nej vi hade väldigt kreativa nigirisar. minns särskilt en gurkbit som vi liksom ställde som en stubbe och gröpte ur och fyllde med rå falukorv. dukade upp allt helt vackert på altanbordet men fick väl inte riktigt den reaktionen vi väntat oss när mamma kom hem. riktig mardröm att mötas av all veckans handling förbrukad och typ oätlig. minns det som att mamma väste som i panik ”nu ni får äta upp det där”. okej. trodde aldrig det skulle ske men nu är klockan

nio och de

tio små fingrarna som inte kan sluta pilla är stilla.