Månad: december 2016

en lista jag stal av Flora

23/02/27

OM EN TIMME
sitter jag i ett digital möte med sofia och en potentiell kund. ett projekt som kan bli kul! hoppas det blir av.

OM EN DAG
har jag fortfarande spritt i kroppen efter min och floras lunchspringtur. vi har börjat göra det ibland. springa på lunchen. en tur gärna med utsikt. tar en raggardusch efter och käkar matlåda med endorfinruset i kroppen innan vi fortsätter med vårt. har förstått att det är viktigt för mitt psyke. särskilt såhär efter en förkylning (när jag inte kunnat gjort det på ett tag) så blir det väldigt tydligt.

OM EN VECKA
har min ålder fått en ny siffra att börja med. det känns som att jag passerat trettiostrecket redan (sedan länge) och att det är först nu jag gör det gör att jag känner mig ung. allt framför mig. om prick en vecka har jag bokklubb nedskrivet i kalendern så kanske har jag hunnit läsa ut bokklubbsboken? förmodligen inte med tanke på alla vårdbesök och all planering och allt jox inför att vi åker.

OM EN MÅNAD
är vi halvvägs in i vår biarritzvistelse. kanske är det soligt just denna dag? jag och sofia kanske har barnen den här dagen och jobbar inte. kanske tar vi med bo och pia till badhuset. hur säger man det på franska? bains publics. och sen en promenad längs havet. på gångarna med betongstaket som går som flacka zickzackmönster i oändlighet upp för berget vid côte des basques. står emot atlanten och tar aldrig slut eller jo till slut kommer vi upp och ser ut över den soldisiga horisonten. går förbi vinbutiken och carrefour och hänger på innergården och maler hål på varandras huven och matar barn.

OM ETT ÅR
bor jag johan pia och nisse på en ny plats. men jag kan fortfarande gå till mitt kontor. ha ett videomöte med sofia springa en lunchspring med flora. alla domare vet vad en snippa är och kriget är slut.

kontanter

23/02/18

länge sen jag hanterade. visste inte ens vilka som är sedlarna. inte längre selma och carl von linné. man får sträcka fram handen som vore i ett land med främmande valuta och säga ”ta vad det kostar” när det handlar om mynt.

förra helgen sålde jag och mamma på bakluckeloppis och det är så kul. hade sjuka mängder bös från vindsrenset. hysteriskt och intensivt och jag älskar hela prutjargongen. när man är på säljsidan och sänker sig lite för mycket men blir av med saker och får glada kunder. känna sig lite lättare fast pia hängde i selet hela dagen och jag hade ömma axlar i dagar efter.

men det jag skulle säga var att när saker omvandlats till kontanter så känns det som att man kan få saker gratis. för en som inte är van. det är pengar som aldrig kommer synas i min app. att de kom in eller att de spenderas. vad ska jag göra för dessa? bjuda johan på en fin lunch (ja okej vissa av sakerna jag sålde var hans). en måltid som det inte finns ett spår av sen. men tar de cash? restauranger? köpa en gammal tripptrappstol med mynt.

jag fick pengar med swish också och de har jag fört över och sparat på ett särskilt konto så de inte äts upp av blöjor och smör. jag ska köpa mig själv något riktigt fint när jag och flora är i paris. en trettioårspresent från mig till mig.

ja det har jag nog inte sagt? att jag och flora tar tåget söderut. först nattåg och så två förbindelser till innan vi på ett dygn är i paris. på tåget ska vi dricka vin och jobba. jag älskar att färdas. är spänd på att verkligen resa så lång tid som det tar.

vi planerar att gå i vintagebutiker läsa bok på uteservering och dricka vin. jag vill till palais de tokyo. och sen efter fyra nätter åker vi båda vidare i frankrike men åt olika håll. jag tar tåget till biarritz och emot nycklar och lite senare den dagen kommer min lilla familj och sen är vi där i en hel månad. vi är med sofia och olle och bo och vi lagar middag ihop och vi kanske går till stranden tar en kaffe och crossaint på les halles ihop. och jobbar i samma rum.

ja det har jag nog inte sagt? att jag och sofia jobbar mer och mer ihop nu. jag ska inte tjata om att jag älskar mitt jobb men det är ÄNNU roligare när vi är två. sofia visar något jag säger tänk om jag visar något sofia säger tänk om. hon säger JA jag säger JA!!!!! och vi har en hemsida. för våra gemensamma jobb. och jag har tagit mig tid att uppdaterat min portfolio för första gången på typ två år.

och jag har vant mig nu med mitt nya utseende. just det ja det har jag nog inte sagt? jag tog tag i det där jag alltid pratar om och klippte av det för en månad sen. i mitten av januari hade jag redan avklarat mitt nyårslöfte så nu kan jag göra exakt vad jag vill resten av året

så känns det. exakt vad jag vill kan jag göra.

jag tänkte på det häromdagen att det bästa med livet är att ingenting är beständigt

23/02/01

(ja nu måste det vara några veckor sedan jag påbörjade detta med tanke på den inledande meningen. det är inte det att jag inte vill blogga men det handlar om prioriteringar va. i livet va. och tiden för att blogga är inte den jag värdesätter mest helt enkelt just nu. och med det sagt)

pia fyller snart ett år. jag och johan ska göra en fotobok till henne. hittar bilder från året. hittar ett tillfälle att gå igenom dem. märker att jag har svårt att formulera mig. det är det att se på bild och känna sådan oändlig tacksamhet för att jag vet hur det kändes då. tacksam över att vi ändå gjorde. över att vi har vänner som säger: hej vi fattar att ni kanske inte pallar men ska vi inte åka?

den här berättelsen börjar i ett sovrum i ett hus vid sjön bunn.

johan sitter i sängen och ger pia flaskan

hon är tre månader gammal.

på övervåningen häller sophie upp te till mig och carl och henne själv

vi jobbar med sjön som fond. själv formger jag en svampbok. vad de gör är jag inte helt hundra på.

det är valborg och vitsipporna har kommit och vi tar lunchpaus tillsammans. sen vet jag inte hur jag ska orka skriva i presens i ett inlägg med bilder som är åtta månader gamla så jag byter nu

vi tittade på sjön. en vanlig aktivitet där.

vi hade morgonstunder tillsammans i köket.

och vi åkte förbi det alldeles sprakande gröna och satte oss i ett ramslökshav och plockade (vilket numera är vår valborgstradition)

gick ned till vättern genom naturreservatet. åt matsäck. ammade på obekväm sten.

de här tre bilderna är faktiskt från en av de vackraste stunderna förra året. pia sov och jag satt framför johan ett steg ned och solen värmde oss och vi åt ballerinakex och drack kaffe. mitt underbara lilla gäng.

pia fick en jordgubbsmössa som soffe köpt på rumänienhjälpen vid krysset. den var mycket för stor (och hon kan i skrivande stund fortfarande växa i den lite)

det var här jag förstod att vi kommer kunna umgås med våra vänner på kvällarna utan stress igen: pia kan ju sova i ett rum just precis bredvid. det låter så självklart men det är det inte.

jag minns exakt vad jag och sophie pratade om när vi plockade ramslöken. jag vet vad jag oroade mig för. jag vet hur hon tröstade. det är så när man känt varandra i vad som känns som alltid. hon värjer sig inte när hon tröstar mig. försöker inte sätta på ett plåster blåsa och säger det kommer försvinna. hon säger jag förstår att det gör ont. berättar om hur ärret kanske kommer se ut. vissa ärr läker fint. andra syns väldigt mycket och blir ett karaktärsdrag. ja hon sa inte exakt så. men det är så jag översätter det hon sa till mig så ni ska förstå innebörden av hennes tröst.

och jag behöver inte tröstas längre. (inte just nu). jag älskar livet. livet är underbart. tack för allt vill jag säga. tack för att pia kom till oss vill jag säga.

och till er vill jag säga: tills vi ses nästa gång! snart eller om jättelång tid. man vet aldrig.