min löptur i morse hade verkligen varit rakt igenom underbar (friskt i luften. solen. morgondis över riddarfjärden och gulnande löv på långholmen) om jag bara inte snavat i nedförsbacken. på en rot så hela knät och handflatorna skrapades upp i jorden. svart i det röda.
men den blev nästan underbar. skrubbade såret från jord i duschen med tvål och allt men fick inte bort i de djupaste skårorna. tanken på sepsis kom (som alltid med jord och sår?). men löpturen i sig var nog det som fick mig att inte stanna i spiralen så plus minus noll I guess.
på tal om rörelsens inverkan på psyket och stressnivå. strunta inte i den tur jag tänkt! skriver jag högt till mig själv. följande intensiva jobbdag hade kunnat kännas något helt annat utan de stegen i benen utan den luften i lungorna.
en annan tur: min tur att hämta gullungarna. och sen mamma-pia-ola-mys hela kvällen.
titta!!! sa jag. nu ska jag visa er något! och drog dem till en rosenrabatt. har ni sett nåt så otroligt! jag vet inte om de såg det jag såg men doftade duktigt på rosorna.
är dessa bilder ett ålderstecken
