att komma in

anekdoter med livslärdomar. har jag såna? jag vet inte. men min mamma har en och annan att dra fram ibland och har gjort under hela min uppväxt. man ska aldrig somna osams. och viktigt tänka på att en blöt väg är en hal väg. till exempel. framför allt har hon givit mig en som fastnat extra. hon har alltid berättat att när hon jobbade som uska på långvården så brukade hon ta de väldigt gamla eller svårt sjuka patienterna ut i regnet. putta rullstolen på en promenad. för att det är ju så skönt att komma in.

hör mig själv upprepa mammas mantra ofta. senast för bara ett par dagar sen: när vi pratar om motivation till att orka hitta på grejer med barnen med all logistik. det är så lätt att räkna ut att något inte är värt av bekvämlighet på förhand.

vi reste hem från visby i morse med morgonbåten. gick upp sex och bar över de sömniga barnen i vagnen och drog dem kilometern på grusvägen till bilen innan vi åkte från norra gotland till visby till färjan. från nynäs och hem. johan har dubbelsidig öroninflammation. jag och ola hade en vakennatt. nu har johan rest bort igen och jag och barnen gjorde det enda rimliga och åkte till mamman som nämns tidigare i inlägget. vi (citat min fyraåring): har övernattning här.

vi gick till en ny lekplats (en mycket långsam och tålamodsprövande promenad med en tvååring med obegriplig vilja och en fyraåring med rollator). vi kom fram och lekplatsen var ett paradis. i kanske tio minuter. de mörka molnen drog in och oundvikligt hamnade vi i störtskuren. det regnade sidledes. vått in till underkläderna och barnagråt när vi sprang hem igen. vilken tur jag gick i badtofflorna sa mormorn.

vi hade säkert haft det jämnmysigt om vi bara var kvar hemma i mammas lägenhet nu på eftermiddagen. men känslan av att dra av sig de dyngvåta kläderna och sen hjälpa dem in i den varma duschen. den hade vi aldrig kunnat ge dem