hej igen minns ni mig? sara heter jag och brukar ibland lämna ett spår på den här internetplatsen. ibland kan vi betona för det är så ofta eller sällan eller vad det nu är det blir.
men. ibland så blir det färskt. som nu. när en är i ett otroligt energitillstånd efter att ha umgåtts med sina vänner. vi har haft den månatliga bokklubben. vi var bara fyra i dag jag alex louise och flora men inte desto sämre för det (trots att vi såklart saknade resten av våra babes det gör vi alltid när vi inte är fulltaliga). vi hade läst astragal av albertine sarrazin eller ja jag hade läst halva men kom liksom aldrig framåt. hade så skyhöga förväntningar efter patti smiths hyllande förord men det var det bästa med den om jag ska vara ärlig. men även en inte bra bok med mycket potential går att diskutera och lyfts upp det är det som är så fint med att läsa tillsammans.
energi. jag har saker att se fram emot projekt som inte är av krav bara av lust och vintertiden som jag skrev något deppigt om häromdagen (men som jag aldrig publicerade det bara ligger där och marinerar vi får se om det får se dagens ljus eller om det också förblir inaktuellt) det gjorde att jag inte var dödstrött i morse. orkade till och med sitta vid köksbordet och äta frukost och inte i soffan så det är väl ändå något. jag tror att jag kanske acklimatiserat mig nu till hösten och börjar omfamna den istället för skava mot den.
jag har mycket planerat i veckan varenda kväll har ett mål men vet ni. att jag är bara sugen på den ändå.
livet e en fest ändå. bubbel och discoljus på måndagar. hejdå puss
förra veckan begav jag mig till vasastan efter jobbet
i alex kvarter var hösten snabbare än hos mig
trapphusljus är ofta fint särskilt alexandras
de mjuka skuggorna mmm dess bilder får vara med trots att de är orelaterade för jag tyckte om dem
när jag kom hittade jag louise och alex på plats och efter ett tag hade hanna flora och yrsa också slutit upp. uppdatering på livet och medhavd middag är det varje vanlig bokklubbsträff startar med
flora & louise
yrsel pyrsel keysendalen
alexandra!
sen fortsätter vanligtvis bokklubbsträffarna med att vi dissikerar en bok som vi läst och så även denna. till denna afton hade vi läst kristofer ahlströms senaste bok hjärtat är bara en muskel. jag ÄLSKADE alltså verkligen ÄLSKADE ett liv för lite så mina förväntningar var höga.
vi läste många partier högt för varandra vilket alltid är mysigt. alla hittar alltid små egna guldklimpar fastän en läst samma bok. det är fint. här har vi en hanna som återvänt till stockholm och bokklubben efter ett gästspel i malmö. så kul att ha na tillbaka!
och nästa månads bok blir denna! nån som läst? jag är peppad!
på stenstranden capo bianco på elba läste jag vad nålen ritar skriven och formgiven av ingen mindre än min kollega simon hessler. tyckte om den SÅ mkt!
boken utspelar sig i nordkorea och är uppbyggd i avsnitt där huvudpersonen blir förhörd under lögndetektorshot vartefter bakgrunden nystas upp.
varje fråga och svar följs av ett avsnitt där typografin och formen också är en del av berättelsen. som formperson vill en ju bara vidare och vidare och en får känna sig smart när en gör kopplingar mellan typografi och språk.
det blir en ytterligare dimension i narrativet som jag älskar. allt som handlar om nordkorea är ju också så otroligt spännande tycker jag (även om detta ju är en skönlitterär bok och inte faktabok)
min favvo är avsnittet med en dialog under hemliga förbjudna engelsklektioner i ett mörkt rum för att deltagarna inte ska känna igen varandra. repliker från en bekant tv-serie är kurslitteratur