i dag är det ett år sen lastbilsattacken på drottninggatan. jag minns den eftermiddagen som en film som går att se om igen och igen och jag minns att jag ritade efter. ritade rosor och en delad sorg. de är bara snabba teckningar visuella anteckningar.
men jag visar dem för de passar in på denna vecka. på det privata planet nu inte den kollektiva sorgen. det har varit så mycket tårar.
och förutom det tjocka huvudet och svullna ögonen allt som varit förvrängt. arbetsbörda och prestation i förhållande till tid. tiden kroppen gentemot platsen jag är vaken hela natten. jag har gått till jobbet när klockan varit två på natten i mexicotid men inte somnat förrän två på natten den svenska tiden och rutintiden jag ska förhålla mig till. samtidigt som jag har jobbat som ett litet djur.
johan har varit magsjuk och haft feber och hemma hela veckan och jag har inte tagit hand om alls. bara mellanlandat i allt som inte är upppackat stökigt skitigt alla besticken och tallrikarna slut för ingen orkar eller hinner diska innan jag av utmattning lagt mig i sängen men inte kunnat somna och när jag vaknat inte kunnat gå upp. ätit frukost och borstat tänderna samtidigt som jag klätt på mig det i den närmaste högen.
när jag gick hem ifrån jobbet i går och tittade på de kala träden som blommar om våren men som inte gör det ännu och kanske kanske kände jag en liten bris av vår. då var jag ändå tvungen att fundera ett ögonblick om det är säsong för körsbärsblom nu eller om det redan varit?
när vissa saker som en trodde var konstanta och alltid plötsligt inte är det längre så ifrågasätter jag tillochmed säsongerna. tack gode gud för att helgen inte ställts in det här var den konstigaste veckan någonsin.
