vi tog tåget dit på måndagseftermiddagen. höll nästan på att missa det båda två. ingen hade egentligen något som förklarade minuträkningen på slutet men båda sladdade in framför tågvagnen med ett par till godo. plopp sa vinflaskan när flora korkade upp och vi rullade från spår 11 stockholm central.
i oslo förstår man vad de säger fast det inte är ens modersmål. i oslo kan man springa längs en älv som forsar. i oslo kan vi gå från ena sidan av stan till den andra och läsa vackra och mindre vackra namn på gravstenar på vägen till en vinbar. i oslo kan man äta en jättegod fisk med perfekt ris och en perfekt liten sallad. i oslo kan man dela en kvinklunsj på operahusets tak och man kan rita av en skulptur på nationalmuseum.
flora har berättat om alla dessa filmer och serier som jag ska se innan vi åker (jag hann en (förlåt)) men det behövdes ingen förberedelse från vårt håll. en filmskapare såg till att karaktärer och intriger skrivits in där vi inte kunnat ana på förhand.
1: på baren under öppen himmel när de bara ska ta en ”vi är framme-öl” den första kvällen och hamnar mitt i en minnesstund. hulkande skälvande kroppar och omfamnande famnar till ljudet av hårdrock (som de sörjande absurt nog ber om ursäkt för).
2: i vigelandsparken där de blir visade runt av nya bekantskaper. vid ekopunkten skriver filmskaparen in att allas telefoner plötsligt ska börja ljuda högt. ett sirenliknande läte (samma från alla turisters samtidigt) medan flyglarmet går igång då huvudkaraktärerna står vid en gigantisk monolit byggd av skulpterade människokroppar staplade på varandra.
3: scenen då en av kvinnorna har lågt blodsocker och plockar upp en bit ur sockerskålen på kaféet. försiktigt med en liten silvrig tång (för att undvika att peta på de andra sockerbitarn)a plockar hon upp den. för sockerbiten till munnen. och låter redskapet möta hennes läppar.
tack manusförfattaren för vår resa. hoppas på en S02
och tack flora min wis. i love u