av sara rothoff
26/08/30
ett av mina barn lade pussel. avslöjar inte vem
johans föräldrar odlar svarta tomater. när man tar bort kvisten är där en liten blomform.
min farfar fyller 87 år idag. han och farmor bjöd på korv med bröd och våfflor. ola blev gungad av födelsedagsbarnet. ♥
26/08/29
jag kom sent till startfållan. det var trångt men hittade soffe och fille i vimlet. det regnade och de hade inga jackor (vilket jag hade). ska ni inte ha? sa jag och försökte febrilt slita av mig utan att veta var jag skulle göra av. drog i kläderna som var ännu fler lager än jag trott och som korvade när startpistolen gick av och jag var inte beredd.
oj är banan redan slut? det gick så snabbt? när jag kom hem och skulle kolla min tid såg jag att den fortfarande tickade. jag hade missat halva banan. det var bara att bege sig ut igen. andra delen av banan tog aldrig slut. det var trånga sneda hus man skulle in i. konstiga spiraltrappor och ribbstolar att klättra ned för. trångt och mycket folk och ibland mitt i ett hus var man plötsligt i en monter med ett sportdrycksmärke som krängde gels. i en stortaxi på väg till las vegas. ”ligger las vegas i europa?” ”ja” svarade min far. men innan vi nådde las vegas som skymtade i horisonten blev vi avsläppta vid en loppis innan vi skulle springa vidare och så mycket fina saker och jag hade svårt att få upp telefonen ur löpartightsen men jag var ju bara tvungen att ta en bild och skriva till soffe att ”vi måste hit sen!!!”
när jag vaknade hade jag samma stresskänsla i kroppen som från natten. och hade jag inte lite ont i halsen? men hade jag varit i det här skicket hade jag sprungit min vanliga tur så jag bestämde mig att köra. till skillnad från i drömmen var jag i god tid till starten. vad skulle jag göra där i min regnponcho så tidigt? men det blev min startgrupps tur och jag missade inte nedräkningen. jag var redo.
sockret från energidrycken vid varje vätskestation fick mig att puttra framåt och i nedförsbackarna använde jag lägesenergin. i uppförsbackarna tanken på att ju snabbare man tar dem desto kortare tid behöver man springa i uppförsbacke.
benen bar! de bara studsade!
det VAR så roligt
det var lätt! jag älskar att springa!
verkligen kutade sista biten. flinade som ett fån. jag sprang i mål. fick en medalj och förbi torn av fyllda banankartonger framför slottet tog mina skakande ben mig hela vägen hem till söder också.
två gånger under loppet fick jag se en underbar skylt och när jag kom hem (med värkande kropp och helt nya sorters skavsår) stod den med en flaska champagne på köksbordet
HEJA MAMMA
SARKO
26/08/28
appropå att jag nämnde att en sak kryssade av när vi i veckan grillade hamburgare på gården.
