jag blev rörd till tårar under förlossningen. han hade inte ens kommit ut. det var sophie och johans händer på mig i tystnad när jag bara andades. vi var i samma rum som pia föddes i. jag vet att det inte är självklart.

lyssnade på samma spellista. vi åt mat ihop. jag åt samma gjutjärnsstekta pannkakor som förra gången. allt var lugnt en kort stund innan allt gick snabbt och jag ville ut ur min kropp men det fanns ingenstans att gå. det gick inte. men det gick.

mycket var lika men det jag aldrig vågat hoppas på skiljde sig: han lades på mitt bröst och han andades och han sög och johan fick klippa navelsträngen och jag hade någon som klappade på mig. fikan var inte en kortfattad journalanteckning ”fikar” utan vi åt verkligen av mackorna på förlossningsbrickan med svenska flaggan (och den hade tre glas med cider. ett till sophie med)

bb i två dygn. så lugnt. är det såhär det kan vara? vilsamt. vi blir uttråkade.

hem igen. nattning med pia. storasyster.

den nu stora flickan
ett sjukhusbesök tog det att bli stora flickan
de små händerna
vill kapsla stunderna
de är så flyktiga
så som de små händerna på den nu stora flickans hand stryker över tapeten med gula blommor
följer kronbladens konturer när andningen blir tyngre, jämnare
kommer aldrig vara så små igen

bänder min kropp för att räcka till
drar i ett bröst
vrider en ryggrad
armarna är längre än de varit nånsin
håller om alla som behöver och fingrarna längst ut nuddar den andra vuxenhandens fingrar som klappar. de fingrarna (som sitter på mitt ankare) säger:
jag ser

jag minns det här helt som samma som sist. att tiden går syns i vårt lilla. mina tånaglar har bara en röd rand längst ut. de naglarna som målades innan han kom. ola. ola ola ola. nu ler du när vi ler och snart räknas ditt liv inte längre i veckor snart måste vi byta till månader igen.

i vår breda säng är bara jag och pia vakna. det är ljust fast det är tidigt och hon råkar köra in sitt lilla finger i mitt öga. det rinner och smärtar resten av dagen. köper en piratlapp och ögonsalva men det vita solljuset den första dagen i maj sipprar igenom.

med ett öga täckt snubblar man på steget. blir snurrig i mataffären och kör i smörkniven för djupt i mammas becel. utan sikt i stereo blir allt lite ostadigt.

och nu blir ola två månader i dagarna. vi är inpackade i saaben E4 södergående. årliga bunnvisiten i början av maj. jag kör hela vägen för jag mår så illa i vårt baksäte. memorerar bilderna istället. träd som bär stora vita sköra tussar i motljus och knallgula rapsfält.

stannar med vår matsäck vid en rastplats och kastar sten i sjön. måste påminna att inget är bråttom. stanna tiden behövs inte om inget är bråttom.

skrev jag just ett blogginlägg vars budskap är carpe diem? jag tror det

men jag säger bara: i ett svalt sovrum med näsan i hennes blekta lockar (efter en förmiddag i solen). den doften. den platsen. jag vill vara här för alltid

köra någonstans utan gpsen. memorera en väg bara låta huvudet jobba lite. minnas. inte bara få instruktion.

jag skulle skriva att vi skulle sälja lägenheten
jag skulle säga att vi sålt den
jag skulle säga att vi inte köpt något nytt och att just då var allt möjligt
på ett bra sätt
inget bestämt men allt möjligt
vi kan flytta var som helst
det kändes inte ens jobbigt att inte veta
bara spännande
jag skulle skriva att vi köpt en lägenhet
nu får jag skriva att vi packat ihop vår
en vecka står vi utan
nu är inte nu längre
vi är inflyttade sen två månader
man ser soluppgång över hustak från vårt frukostbord
(men inte i november. här finns ingen sol)

minns kommentarerna på de första inläggen från när jag skrev om när pia kom till oss. hur vissa har stannat i mig. varit en så stor tröst. någon skrev ”Det kommer komma en annan väg som ni kommer ta er fram på säkert och fint, kanske inte alltid helt enkelt att navigera på den vägen men ni kommer ta er framåt.”

tänkte på det varje gång när jag cyklade till jobbet i våras och jag var tvungen att ta en lite längre väg för den vanliga vad avstängd. att vägen kan vara längre men har man inte bråttom kan den vara så vacker. vackrare och så lugn. den hade inte en lika brant uppförsbacke men en längre. och en jättelång nedförsbacke. och man ser sånt man annars inte hade sett.

pia börjar förskolan. så stor nu. går på förskola och allt. har sin egen plats och en tofs i håret eller ett nytt tecken hon lärt sig när vi hämtar.

vi får besked från försäkringskassan. vi ska få extra bidrag för att vi har ett utökat föräldrauppdrag kan man säga. vi har ju inget annat att jämföra med men att få det så svart på vitt känns så sorgligt konstigt.

har jag berättat att jag och sofia gör alla våra jobb ihop nu? det har jag nog inte. har sofia långt bort i frankrike men på min skärm och i mitt öra och in och ut i våra dokument varje dag. 

vi har flyttat alltså
”södermalms östberlin” som en granne kallade det
ja säkert
vi köpte en lägenhet för över sex miljoner i ett miljonprojektshus
vi gentrifierar i realtid
ansöker om bygglov att få göra en öppning i en bärande vägg

vi har en vägg som bär
vi har ett barn som finns och som är glad och som trivs
vi har tillochmed ett till litet liv i min växande mage
jag börjar se botten av min inåtnavel
jag har en träningsapp
jag har en instaapp
lika plötsligt som huggen i livmoderns ligament när jag reser mig eller nyser
lika plötsligt ett barn som skakar av chock
alldeles dammigt på ett sjukhus

vi har inte flyglarm