text framåt bild bakåt

26/01/04

(en lista jag stjäl av mig själv men som jag ursprungligen stulit av flora)

OM EN TIMME
kollar jag på tv med jorken. vi kommer nog se ett nytt avsnitt av guldtvisten på svt. om ett youtubepar som köpte ett hus som det visade sig finnas massa guld gömt i. VEM har rätt till guldet? rafflande. och jag har inget mer att säga om det

för några timmar sen: båda barnen sov en lur i vagnen och jag och johan åt/drack en kaffe högst upp i kulturhuset.

OM EN DAG
hoppas jag att jag har varit ute och kutat. i somras gjorde jag och johan en deal att vi går ut och springer (var och en för sig alltså) varannan dag. det behöver inte vara långt eller länge men bara ta sig ut. som att ha en träningskompis att inte svika men mer som en stafett. det har under hela hösten gjort att det funnit en kontinuitet som varit lätt att återkomma till om den avbrutits av sjukdom eller nåt. TYVÄRR rådde inte rutinen på den stora monstersjukan johan (trots vaccin mot både influensan och covid) fick innan jul. men nu vill jag få igång det igen. new year new me. springet gör allt för mitt rastlösa sinne

för en dag sen: johan fotograferar snöovädret från vårat hotellrum och pia ser på.

OM EN VECKA
har jag och johan precis hämtat hem barnen efter att ha haft en bakisdag efter vår fest på lördag! det som skulle blivit en julfest blir uppskjutet (pga nämnda sjuka) till januarifest. vi ska ha bartömning med resterna från vårt bröllop (ja det har vi gjort sen sist också) och jag längtar ihjäl att träffa våra kompisar efter julen

för en vecka sedan: en fika på skeppsbro bageri när vi hade dubbeln igen. somnar båda samtidigt är det vi som styr RAKA vägen till närmaste sittplats + kaffe 

OM EN MÅNAD
ska jag och yrsa ta våra småpojkar på sin allra första dans.

för en månad sen: på samma sätt som man ibland vill fota sina barn sina vänner eller sin partner när de är söta så vill jag göra detsamma med min kontorsentré

OM ETT ÅR
är jag typ klar med uttrappningen av mina antidepressiva om jag ska fortsätta i den av min läkare ordinerade takten? skönt med långsiktiga saker

för ett år sen: gympalek på min mammas jobb (hon är fysioterapeut)

bowlingskor i strl 25

26/01/03


inbäddat i snö. det är så vackert när det blåst och allt liksom är pudrat. orört och vitt vitt. mötte upp soffe för en power pilates på förmiddagen. vi var båda irriterade när vi sågs och det var ändå en bra förutsättning för passet. kroppen värkte och musklerna skakade när vi tränade men jag kände att jag blev starkare i realtid.

tre olika dryck från en bowlingbana. johan tog en öl. jag en kaffe. och barnen en äpplejuice med två sugrör.

idag var det ej harmoniskt att bowla med en ettåring och en treåring men vad kan man förvänta sig. de kompletterade varandra dock: ola vågade inte prova förrän och pia tröttnade efter halva tiden. men som den blyge killen i bowlingkassan (som fick springa och fixa vår bana 11 gånger) tyst nämnde efter att vi spelat klart: det var ju trots allt 7 års åldersgräns.

varför finns det så små söta söta bowlingskor att låna om de ändå inte ska användas?

befinner mig i ett rum med utsikt mot vårat eget hus men på andra sidan mälaren. på detta hotell finns en pool och vi har bastat och hoppat från kanten. vi är på en så kallad staycation. johan nattar. jag hör hur åtminstone den enas andetag blivit sömntunga. då den andre ger in ska vi ta en drink i takbaren.

puss och glad lördag

nu ska julen ut

26/01/02

började bloggåret på mycket värdigt sätt med en lunch med sveriges bästa bloggare på ett hippt inneställe (studio canteen. very nice. very london). snön yrde utanför. vi pratade ikapp efter ledigheten isär och sa adjö för att hon ska till italien i en månad och skriva det sista på sin roman. i februari återförenas vi igen och idag ska julen ut. sista chansen för denna gran att bli evig. jag ger den det.

woweeeee har man kunnat höra från vardagsrummet ibland i december. när jag frågat pia vad som är wow så har hon pekat på granen och tecknat ’fin’. det har hon nog fått av mig. det var en helt okej fin gran skulle jag säga. rödgran med lite för lång och krokig topp. men den var huggen i roslagen av han vi köpte av i egen hög person och den har varit fylld med allt som vi samlat på oss sen vi flyttade hemifrån. de blå pepparkaksgubbarna i trä (som vi fick ärva av johans morföräldrar när vi flyttade in i vår första lägenhet) är mina favoriter just nu.

årets tillskott i form av en av tofsarna på pias första smällkaramell (det turkos-lila som syns lite nere till höger) tävlar också om förstaplatsen. det har verkligen varit en målbild för mig att ha ett barn som kommer hem med smällkaramell. tyvärr fick jag aldrig se den i sin helhet för skaparen ville gärna smälla den direkt och det var inte jag som hämtade den dagen. johan kände rimligtvis inte till min fixering vid smällkarameller skapade av min egen avkomma. men den ena tofsen hängdes alltså upp och packades nu ned i jullådan till nästa år också.

min mamma påminde mig om känslan när man som liten drog fingret mot en av grenarna och barren bara man snuddade föll av en efter en. inte riktigt men fick typ den tillfredsställelsen fick jag när jag sopade högar av barr från parketten.

ola och jag bylsade på oss och pulsade över gården till uppsamlingsplatsen. vi vinkade hejdå till granen och han åkte på rumpan genom en bra liten backe i en rabatt. ville bli buren sista biten. det var jättetyst och mörkt fast ljust.