”mår alla bra??”

det är nog de dubbla frågetecknen och det generella tilltalet som gör att en förstår.

stopp.

jag tänker på risker och hur en inte annars går och är rädd för det som är mer sannolikt. det är så svårt att koppla sig ifrån när det handlar om intention. en vilja från en annan människa att förstöra och skrämma. och det gör så ont i mig.

jag är så fruktansvärt ledsen över det som skedde i går och kan inte för allt vad jag försöker förstå det som hänt. trygga snälla hemma stockholm. helt jävla surrealistiskt att se alla bilder på våra platser som i en film.

mina tankar är hos de direkt drabbade och all min kärlek till min hemstad och alla godhjärtade underbara människor i den som öppnar sina hem och ler mot varandra. det är så lätt att skrämma och sprida rädsla så vi får försöka vara så duktiga och modiga som vi bara kan och göra det svåra. vi måste leva som vi vill.

måste upp från underjorden när tunnelbanan slutar gå och istället gå i samlad tropp allihopa hemåt i kvällsljuset.