ett långt vykort på vägen hem det är tur att ett blogginlägg inte är begränsat till en a6a

vi kommer fram sent efter en lång resa och morgonen därpå på vårt lilla hotell på gatan längst ut i kanten av stan får vi frukost i ett öppet rum med högt stråtak. Manuel lagar salbutos med ägg och lök picklad i syrlig apelsin vi får äggröra med tomat och silverlök refried beans omelett med mynta. pannkakor om vi vill och en dag är det karibisk french toast och varje dag stora fruktkuber. han berättar att mango är i säsong. jag vill också bo på ett ställe där mango är i säsong den smakar himmelskt

namnet på hotellet betyder kolibrins bo och kolibri heter samma sak på spanska som på svenska får vi veta av Armando som också tipsar oss om utflykter vi kan göra

så vi gör utflykter. till mayaruiner och till grottor och pooler med kristallklart vatten som bildats av sötvattenströmmar som gått under gjord.

åker taxi i 130 med galna omkörningar på dåliga vägar och överlever varje gång i skrivande stund

vi klättrade upp på den högsta mayapyramiden som fortfarande är tillåten att klättra. de andra har stängts pga säkerhetsrisken och när jag är halvvägs upp och tittar ned och framför allt när jag är på väg tillbaka ner igen så undrar jag vad som skiljer denna med sina polerade hala stenar och svindlande höjd (42 meter känns högre än det skrivs) från de andra.

hotellet har en liten pool som vi svalkar oss i på eftermiddagen. tar en öl vi köpt med oss och nachos. vattnet fylls med nya blad från palmerna och träden ovan och Carlos ägnar varje morgon åt att plocka bort dem igen. det växer bananer i trädgården

vi har all tid och testar Johans undervattensskal till mobilen. när senast gjorde en det. ”testa stå på händer då!” och ”om du simmar mot mig och blåser ut samtidigt!”. som ni kan se ser det ut som en går på vatten om en vänder bilden också lite sånt gör vi.

i stan är alla bokstäver så fina och skyltarna handmålade i vackra färger. lavanderia ceviche cambio

dricker drinkar två för en på ett av alla turistställen och lockas av alla souvenirer som vi ska köpa och som kväll efter kväll blir mindre till antalet i takt med att vi synar dem och överlägger och kanske är det inte helt rimligt att köpa hängmattor och drömfångare det är ju bara här vi vill ha dem.

men vi köper stansade girlanger i tunt papper och tusen färger och handmålade döskallar. de är superfina och det står hecho en Mexico på och vi litar på det.

alla personer som vi träffar som arbetar är män (och alla är vänliga och alla är hjälpsamma). sista dagen när vi träffar några unga studenter på stranden och jag påtalar min iakttagelse så berättar de att i Mexico ”har de fortfarande ett problem med det” att kvinnor är hemma det är många som inte jobbar eller inte ens får chansen att studera. den ena av dem hon ska bli arkitekt och hon den andra ska bli förskolelärare så de kommer styra upp det. jag får låna glitterolja av lärarstudenten och är lite rädd att bränna mig i 30gradiga solen men vill ju också bli golden och Beyonce som hon kallar sin guldiga hudton efter applicering (eller så vill jag kanske framför allt bonda).

efter halva veckan ska vi flytta till ett hotell som ligger precis vid havet ett rum som går ut till en egen liten sandig trädgård komplett med hängmatta palm och solsegel.

det är så varmt mest sol men moln i bland och vi ligger kvar och läser hela dagarna som bara försvinner. atlanten är klar och full med tång (det är inte bara mango det är säsong för tydligen). jag älskar tång. och att bada i havet. guppa med i vågorna och få kallsupar som kanske borde heta varmsupar för det är så behaglig temperatur.

får finnar av solkrämen och turas om att köpa drinkar. margharita med salt med mald mask på glaskanten och piña colada med färsk tjock kokos och ananas.

strandhotelllivet är inte riktigt samma det känns väldigt amerikanskt alltihopa. varannat eller varje hotell har healing och meditation och yoga och hitta dig själv. jag blir också sugen på att find myself kanske åka ensam någon gång men om jag reste själv vem hjälper då smörja in den fläcken på ryggen som en inte når

det är klibbigt överallt av saltvatten. vaknar till soluppgången tittar på vågorna i fyrtiofem minuter och efter det en till timme kvar till det att jag äter frukost till horisonten följt av att jag läser ikapp min hög med böcker till havet.

går längsmed vattenbrynet. det går att gå hur långt som helst åt båda hållen det tar aldrig slut men vi har hittat lunchmålet vid en palm som lutar ut det är så en vet att tacohaket nästan är nått. vi går dit alla resterande dagar strandlivet är lugnt och fint lugnt och fint. tänkte skriva hur många tacos jag ätit men orkar inte räkna för jag har ätit det varje dag men jag skulle uppskatta det till ungefär 30 stycken. snart kanske jag blir en taco.

jag har sovit som en stock hela resan förutom sista natten när jag drömde mardrömmar vaknade hela tiden och hade ont i magen. jag tror det är ett tecken att vi inte borde men nu åker vi hem. jag längtar inte så jag dör kanske tvärtom.

jag vill resa mera och längre jag vill alltid var fri från fri roaming och vara med johan 24/7

svara avbryt

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *