hur det går med vår skidträning?

jo tack bra. vi körde varv efter varv efter varv inne på stadion i går efter nattning. mäktigt skida på en olympiastadion. snabbt går det inte. men på en olympiastadion kan man låtsas. fokus för dagen var att ramla (iallafall för mig). vissa kanske skulle bli nedslagna av detta men jag tänker att det är något bra. det betyder att jag inte längre har den respekten att jag inte vågar. att jag inte är rädd. OCH jag får öva på att ta mig ur vägen och upp vilket kan vara bra sen i ett lopp. det var faktiskt första gången som det kändes ganska naturligt att ha längdskidor på för mig.

soffe och maskinen som möjliggör vår träning. försämrade vår sista varvtid avsevärt med denna bild MEN som min mamma säger om man kör långsammare så tränar man under en längre tid och det är också bra!

efteråt på läktaren:
hej! hur gick det?
ja comme si comme sa sa soffe.
ja för mig med sa han.

vi snicksnackade lite. han hade skidkläder som såg ut att vara kanske tidigt nittiotal. ett vänligt och uppmuntrande lugn. jag gissar att han nog är eller varit en lärare. vi berättade vad vi ska ta oss an men att vi ju bara är helt nybörjare och målet är att bara ta oss i mål.

”bara ansatsen är beundransvärd”

det tyckte jag var fint. ska ta med mig det. och börja säga det.
gör en ansats.

ps. soffe sa att hon läst min blogg och tycker jag ska smöra lite mindre för marimekko och lite mer för skidsponsorer. nån som kränger ullunderställ eller stavar? citat ”vår nya livsstil. vi kan inte ha skit”.