hade fått på mig hela övriga utstyrseln. springkepan och nya korta tightsen med fickor. satt upp håret. det var då jag upptäckte att springskorna måste var kvar i hallen på landet.
men jag hade sett fram emot den här rundan. tog mina gamla trailskor (från innan graviditeterna). en storlek för små och väldigt hårda för asfaltslöpning. trångt och stumt tillbaka i stan. det hade kunnat vara en träffande metafor att känna sig instängd eller vad vet jag. men faktum är att efter en dag av att ha klivit runt på tomter i villaförorter söder om stan (där man kanske också har gångavstånd till vatten och det är naturreservat vid knuten) så är känslan att det inte finns någon utsikt som är mer vidsträckt än den på min tur med hela norr mälarstrand i guldljus. där jag kan blicka lika långt framåt. jag återkommer till: vad är det jag får där som inte finns här? hur ska jag (som är så bra på romantiserande) ens kunna fantisera att någon plats är bättre?
ja ja jag upprepar mig. framåt framåt. jag tog mig runt hela söder. tårna domnade och jag kommer säkert ha en blånagel men det kändes otroligt bra i resten av kroppen. sålänge fortsätter jag använda mina ben till att kuta UNDER broarna som tar alla bilar ut mot förorterna. jag duckar dem.
