Farfar hade faktiskt lite blanka ögon när han sa att han går tillbaka och läser gammalt och vem är jag att inte skriva när farföräldrarna mina ber?

jag har tänkt att jag ska jag har det länge men som något motivational inlägg på instagram lydde ”20 minutes of doing something is better than 20h of thinking about doing it”. att såna kan funka. eller jag vet inte. farfars ögon funkar.

vad har jag tänkt på på sistone då! ja på tal om att skriva har jag tänkt på Markus Krunegård. hans ord!!! han ord. ni måste lyssna på det senaste albumet det är en befallning.

att man skulle ha en treåring som sparkar på en boll. som tecknar måla (har ju aldrig förr mötts av ordet att göra mål). det trodde jag kanske för tre och ett halvt år sen men kanske inte för två och ett halvt år sen.

det är så vackert att det bokstavligen gör ont nu. ögonen tåras för ljuset är så vitt. pilarna på gården ljust ljust gröna små blad som letar sig ut och trädet med alla de vita blommorna.

jag har så mycket att se fram emot.

detta var fem minuter så då är det femton kvar av att göra alltså. delar vi upp det blir det tre inlägg till.

vi hörs!

jag blev rörd till tårar under förlossningen. han hade inte ens kommit ut. det var sophie och johans händer på mig i tystnad när jag bara andades. vi var i samma rum som pia föddes i. jag vet att det inte är självklart.

lyssnade på samma spellista. vi åt mat ihop. jag åt samma gjutjärnsstekta pannkakor som förra gången. allt var lugnt en kort stund innan allt gick snabbt och jag ville ut ur min kropp men det fanns ingenstans att gå. det gick inte. men det gick.

mycket var lika men det jag aldrig vågat hoppas på skiljde sig: han lades på mitt bröst och han andades och han sög och johan fick klippa navelsträngen och jag hade någon som klappade på mig. fikan var inte en kortfattad journalanteckning ”fikar” utan vi åt verkligen av mackorna på förlossningsbrickan med svenska flaggan (och den hade tre glas med cider. ett till sophie med)

bb i två dygn. så lugnt. är det såhär det kan vara? vilsamt. vi blir uttråkade.

hem igen. nattning med pia. storasyster.

den nu stora flickan
ett sjukhusbesök tog det att bli stora flickan
de små händerna
vill kapsla stunderna
de är så flyktiga
så som de små händerna på den nu stora flickans hand stryker över tapeten med gula blommor
följer kronbladens konturer när andningen blir tyngre, jämnare
kommer aldrig vara så små igen

bänder min kropp för att räcka till
drar i ett bröst
vrider en ryggrad
armarna är längre än de varit nånsin
håller om alla som behöver och fingrarna längst ut nuddar den andra vuxenhandens fingrar som klappar. de fingrarna (som sitter på mitt ankare) säger:
jag ser

jag minns det här helt som samma som sist. att tiden går syns i vårt lilla. mina tånaglar har bara en röd rand längst ut. de naglarna som målades innan han kom. ola. ola ola ola. nu ler du när vi ler och snart räknas ditt liv inte längre i veckor snart måste vi byta till månader igen.

i vår breda säng är bara jag och pia vakna. det är ljust fast det är tidigt och hon råkar köra in sitt lilla finger i mitt öga. det rinner och smärtar resten av dagen. köper en piratlapp och ögonsalva men det vita solljuset den första dagen i maj sipprar igenom.

med ett öga täckt snubblar man på steget. blir snurrig i mataffären och kör i smörkniven för djupt i mammas becel. utan sikt i stereo blir allt lite ostadigt.

och nu blir ola två månader i dagarna. vi är inpackade i saaben E4 södergående. årliga bunnvisiten i början av maj. jag kör hela vägen för jag mår så illa i vårt baksäte. memorerar bilderna istället. träd som bär stora vita sköra tussar i motljus och knallgula rapsfält.

stannar med vår matsäck vid en rastplats och kastar sten i sjön. måste påminna att inget är bråttom. stanna tiden behövs inte om inget är bråttom.

skrev jag just ett blogginlägg vars budskap är carpe diem? jag tror det

men jag säger bara: i ett svalt sovrum med näsan i hennes blekta lockar (efter en förmiddag i solen). den doften. den platsen. jag vill vara här för alltid