min dag började med att jag blev utelåst. jag hade sprungit med ola i vagnen för att lämna honom på förskolan och skulle bara hem och duscha snabbt innan jobbet. så hade jag fel nyckel eller så var fel lås låst.
men hade det inte hänt hade jag inte fått 20 minuter av att gå upp på skinnarviksberget och låta mina ögon sträcka ut sig samtidigt som jag tog ett telefonsamtal jag skjutit upp. inte hade ni heller fått se den ljuvliga bilden av ett kastanjeträd som inlägget började med. och jag hann ändå till mitt första möte.
ja vi hann till och med förbi svedjan och unna oss en varsin cappuccino och en kanelsnurra att dela på vägen till kontoret.
regnet öste ned idag. jag gick ut i det. åkte tunnelbana och båt och stegade in på kryddhyllan på gröna lund med alice och med andrea.
vi drack bärs. talade om myntrör. talade om politik. talade om åldrade. solen kom tillbaka!
en alldeles särskild känsla att vara på gröna lund. det fanns en tid i mitt liv när jag var i tidiga tonår om ens det och hade guldkort. grönan var vår bakgård. killarna i 96-jeans och vaxhår står inte längre i kön. popexpressen finns inte ens längre. den smälta cheddardippen från mexican corner är fortfarande lika god. spökhuset är jättelitet.
sen såg vi en original rocker. som så många september vad det känns. som andrea sa tänk att vi fortfarande följer vart han än går. man kommer instant tillbaka till sitt tonårsjag. och det är alltid lika bra.
ville minnas att jag sett markus krunegård några dagar innan val på samma plats förut. med brinnande ord till mänsklig värme. andrea sa att det var för fyra år sen. jag sa att det var 2018. visade sig vara inför valet för tolv år sen.
tiden och livet passerar. vissa saker är bara samma och andra förändras. man märker det inte direkt. men så går tid och allt är annorlunda. idag hade markus bjudit in mona sahlin. hon höll det brinnande talet. talade om att det farliga är inte fiendens ondska utan vännens tystnad.