Kategori: allt

jag och johan har börjat kolla på chef’s table på netflix igen. det har kommit en säsong 2 i serien där vi får följa finkockar från hela världen och lära oss deras matfilosofi. + njuta av minutiöst vackert upplagda finlirsrätter med pretentiösa titlar. väldigt fin serie (minus att typ alla kockar är snubbar </3) och en blir lite filosofisk kring matlagande och matätande själv faktiskt.

avsnitt nummer två är med den brasilianska kocken alex atala som lagar mycket mat med råvaror från amasonas. det är både palmhjärta kassavarot och andra växter men också myror och fisk och diverse djur. i ett klipp får en se när han dödar en anka så blodet bara sprutar från halsen på djuret (ursäkta bilden). och jag blundade. och började fundera på det här med att äta djur.

för: är det värdigt att jag ska äta ett liv jag inte själv är beredd att ta?

nu gör jag ju inte det (äter djur alltså) men jag måste konstigt nog ofta prata om det att äta eller inte äta djur med folk som undrar varför. och jag har sällan ett kort svar för att jag nog inte riktigt benat ut själv mina anledningar nog.

men i och med detta avsnitt så började jag tänka på vilka djur vars liv jag skulle kunna applicera den tanken (för mig själv) på. att inte äta det jag inte själv skulle tillaga. tänker på hur vi varje år i augusti fiskar kräftor i bäcken på landet. fiskar upp och kokar och låter svalna i jordkällaren. surplar ur spadet ur magen och knäcker skalet och äter upp köttet. varför känns det inte lika jobbigt som att äta nötkött? eller gris? eller kyckling? kräftorna är ju mitt undantag i min vegetarianism.

hur en medvetet eller undermedvetet klassificerar olika djur och deras värden är ju en annan fråga. kräftorna har jag på något vänster bara skyfflat ihop med insekter och spindlar sen min biologilärare pratade om exoskelett och artenas ursprung. och insekter har en ju lärt sig inte är ett djur (tänk hur det talas om djur och insekter som olika kategorier t ex trots att det inte är så). och det blir så svårt att svara när någon ber en att försvara sitt kostval när en själv gör undantag och inte är absolut.

när jag var liten rensade och fiskade jag fisk men nu är jag inte så säker på att jag skulle. dessutom är det ju där ett annat samvete och det är den brutala urfiskningen av vår kära planets hav. å andra sidan äter jag ju ost och mejeriprodukter (visserligen selektivt men ändå) som inte alls är försvarbart miljömässigt de heller. (eller etiskt för den delen. skulle väl aldrig kunna inseminera en ko men äter som sagt ost gjord av mjölk).

sen jag slutade äta kött för ett par år sen har jag behövt försvara mitt kostval mer än någonsin. och plötsligt är människor så väldigt oroade över att jag får i mig allt jag behöver. jovisst jag äter varierat jag lovar säkert bättre än du som äter biff och bea och pommes. särskilt i matsammanhang. folk blir ju till och med provocerade och jag måste intill klappa dem medhårs för att försäkra att de absolut får äta exakt vad de vill att det är deras egna beslut. bara för att jag inte äter kött kommer jag inte tvinga dig att lämna mat på tallriken jag lovar på heder och samvete. och försvara nästan i bland vifta bort varför jag inte vill tugga muskler.

men: att välja att i ena stunden inte titta, för att sedan i den nästa proppa i sig, vore väl något att behöva försvara om något vore det inte så?

det kan vara så väldigt omständigt att behöva svara på vad en just ska äta när en inte har ett kort svar. speciellt när en hungrig.

ps1. är ni sugna på något av det på bilderna så kommer de alla från kategorin »äta«.
ps2. obs att jag uppmuntrar alla att äta mindre/sluta äta kött. läs floras två kalasbra inlägg om att bli vegetarian/vegan om ni går i tankarna —> om att äta djur & årets filmtips/jag blir vegan (typ) puss!