en blogg

började bloggåret på mycket värdigt sätt med en lunch med sveriges bästa bloggare på ett hippt inneställe (studio canteen. very nice. very london). snön yrde utanför. vi pratade ikapp efter ledigheten isär och sa adjö för att hon ska till italien i en månad och skriva det sista på sin roman. i februari återförenas vi igen och idag ska julen ut. sista chansen för denna gran att bli evig. jag ger den det.

woweeeee har man kunnat höra från vardagsrummet ibland i december. när jag frågat pia vad som är wow så har hon pekat på granen och tecknat ’fin’. det har hon nog fått av mig. det var en helt okej fin gran skulle jag säga. rödgran med lite för lång och krokig topp. men den var huggen i roslagen av han vi köpte av i egen hög person och den har varit fylld med allt som vi samlat på oss sen vi flyttade hemifrån. de blå pepparkaksgubbarna i trä (som vi fick ärva av johans morföräldrar när vi flyttade in i vår första lägenhet) är mina favoriter just nu.

årets tillskott i form av en av tofsarna på pias första smällkaramell (det turkos-lila som syns lite nere till höger) tävlar också om förstaplatsen. det har verkligen varit en målbild för mig att ha ett barn som kommer hem med smällkaramell. tyvärr fick jag aldrig se den i sin helhet för skaparen ville gärna smälla den direkt och det var inte jag som hämtade den dagen. johan kände rimligtvis inte till min fixering vid smällkarameller skapade av min egen avkomma. men den ena tofsen hängdes alltså upp och packades nu ned i jullådan till nästa år också.

min mamma påminde mig om känslan när man som liten drog fingret mot en av grenarna och barren bara man snuddade föll av en efter en. inte riktigt men fick typ den tillfredsställelsen fick jag när jag sopade högar av barr från parketten.

ola och jag bylsade på oss och pulsade över gården till uppsamlingsplatsen. vi vinkade hejdå till granen och han åkte på rumpan genom en bra liten backe i en rabatt. ville bli buren sista biten. det var jättetyst och mörkt fast ljust.

mitt liv går fort nu men är samtidigt så stilla. så mycket smått som jag tror att jag kommer tycka är de bästa bitarna sedan när allt ska räknas ihop i det som var livet. och jag tror att detta är min bästa chans att få det jag girigt vill minnas att finnas kvar.

jag ska försöka att inte vara ambitiös. jag ska försöka att vara konsekvent. en gång om dagen. hela året. finns det alltid något att berätta eller visa? jag vet inte. men har jag det svart på vitt kanske det blir av?

nu börjar mitt år av bloggande. jag tror vi hörs i morgon igen!