tio år sedan på dagen

jag önskar att hon fanns. jag var bara nio år då och hade precis börjat tredje klass men jag kommer ihåg hela dagen. hur pappa satt i korridoren utanför mitt klassrum när jag slutade och jag visste ju att något var fel för jag skulle ju till fritids och pappa kommer ju alltid hem sent på kvällen och varför ska han hämta mig nu? och vi gick och hämtade marcus också och sen satt vi i bilen och jag frågade.
 
”hur mår mormor?” och pappa svarade. hela familjen i soffan hålla om varandra och jag hade aldrig innan och har aldrig efter sett min pappa eller bror gråta. vi satt som ett litet knytte min mamma pappa jag och min bror och höll om varandra och grät och det var blommor i hela vardagsrummet och ”vi stödjer cancerfonden”-kort och fast man bara är nio år vet man vad döden är.
 
jag saknar henne. och jag kommer ihåg hur hon luktade hur hennes röst lät och hur det kändes att krama henne. hur hon ringde mamma och frågade om jag ville vara med henne och vi umgicks och gick på stan bara hon och jag. hon lärde mig sy komplicerade fållar och knapphål fast jag bara var sju eller åtta år och vi gick promenader med hennes hund och vi brevväxlade. jag har kvar hennes brev med hennes vackra skrivstil som var mycket svår att läsa och mina brev med knotiga bokstäver där jag skrev ”när får du åka hem från sjukhuset?”. 
 
alla säger att jag har fått allt av henne och jag önskar att hon fanns så att vi fortfarande kunde känna varandra. jag vet att vi skulle älska att vara med varandra. göra mörkrum av hennes badrum och köpa canvaser och sitta och måla bredvid varandra. såklart fick jag ärva hennes staffli alla hennes sybehör och hennes olje- och akvarellfärger när hon dog för ingen annan ville ha dem. det finaste var för någon vecka sen när mamma sa att hon förstår mormor genom mig. när jag visar henne mina bilder och foton och förklarar och vi går på museum. 
 
och det är så orättvist. jag hatar den hemska sjukdomen att inte veta vad som kunnat bli och att hon aldrig hann få grått hår. jag önskar att hon fanns.
11 kommentarer
  • rebecca

    jag saknar min mormor så himla mycket, två år sedan hon dog. det är hemskt.

  • sofia

    åh hej här sitter jag och gråter. hade kunnat skrivit en liknande text själv om min mormor. jag och hon var också själsfränder. och jag tänker var och varannan dag på hur fint vi hade kunnat haft det. baka, sticka, fika, promenera, prata.
    men den helvetiska sjukdomen slukade henne också. på något vis känner jag att hon sitter med mig när jag gör alla de saker hon älskade som mest.
    kram.

  • madde

    och jag önskar att min morfar fanns. fint skrivet <3

  • Anonym

    usch vad hemskt, men ändå så fint skrivet <3

  • Fanny

    Kommer också ihåg det, så hemskt. Kommer ihåg att du kom och spela fotboll med oss för att lätta tankarna! Så sjukt att vi båda vart med om samma sak, känner igen mig i allt du skriver. Tur att vi iaf har kvar våra världens finaste farföräldrar farmor och farfar iaf <3

  • katja

    oj, det skar i mig, och påminner mig om min egen mormor. många kramar, och tack för att vi fick läsa denna vackra texten.

  • wilma

    jag vet precis hur det känns. fast jag var sju år och det var min pappa som försvann. dock inte av cancer.

kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *