adjöken 2018

den årliga och alltid lika spretiga. 

mina nio mest gillade bilder på instagram. jag har lagt upp 70 bilder med totalt 41 792 likes. våra förlovningsringar · min inredning och klädsel som matchar · badselfie · midsommar · jag och papegojkatten · jag och sofia matchar en sommarklubbkväll · klassisk nivå av mat jag orkat laga detta år · selfie på festival · och så den som jag tycker förtjänar flest likes i världen — när bakis sofia snorklar i äckliga årstaviken efter mitt örhänge som jag tappade på nattdoppet. och hittar det <3

det här året har gått så otroligt snabbt och så evigt långsamt. nu önskar jag bara ett streck som jag kan få gå över och ett mentalt vitt blad. 

när jag jobbade natt för några år sedan och det var mycket och jag fick finnar så tänkte jag att jag lever på nätterna gör min hy inflammerad i äkta indietjej-anda. stress och kortvarig. nu är hela ansiktet rosigt det är som utslag inte ens finnar så det går inte bort. det känns så symtomatiskt för det här året.

ska det vara så konstant och fortsatt att ju äldre en blir desto svårare blir eller känns i varje fall problemen. jag ser mig själv i spegeln och det ser ut och det känns som att jag åldrats fem eller fler år på detta enda. och om det är så är min ungdom förbi snart?

jag fick för mig att allt skulle bli lite mer easy going ju äldre en blir men det är som att ju mer saker en försöker förstå desto fler faktorer spelar in när du är orolig. om ni förstår? blir på något vis mer självmedveten i takt med att saker och ting verkar mer komplexa än det tidigare. scenskräck att dela med mig av mitt liv till exempel. för mycket? för lite? oj var det där för deppigt vem ska läsa och vem gör jag besviken då?

jag som ”aldrig blir sjuk” hade två helvetiska veckolånga förkylningar även om det känns så töntigt att skriva ned sina förkylningar så känns det också så tydligt att jag varit i obalans. att det här året är upp och ned. och det känns banalt att skriva så. visst har jag haft roligt (det har en ju ändå) men jag har inte mått bra. jag har inte det. hur många gånger har jag och j listat allt och sagt hur kan det va? är det att gräva ned sig? att tänka på hur mycket sorg som får plats?det är det väl inte. det var året som johans ryggmärgsskada till sist opererades. det var året då mina föräldrar skiljde sig efter trettio år. då livet tog slut för tidigt. året av stora svek personliga och högst samhälleliga men med de mina närmsta som utsatta då gör det extra ont. det var året då jag trodde jag skulle gå sönder av stress men höll ihop men kanske tappade mig själv lite.

det som skrämmer mest är nog hoppet. det känns som det sinat under årets gång. om ingen annan ändå gör nåt varför ska jag? som när en skulle rådda något i ett ganska splittrat gäng när en var yngre. jaha!!! men då skiter vi väl i det då!!! om ni ändå inte bryr er!!!!!! så blir det inget alls.

så får det väl inte bli.

och med det så menar jag att jag rest så mycket i år som en sak. längtat bort och dragit iväg och låtsas som att sånt en inte orkar tänka på inte finns för om en byter plats är det lättare att titta bort. jobb i london strand i mexico kusinkärlek i barcelona vänkärlek i köpenhamn och resa med mamma till island. ett decemberparis.

men den finaste resan det jag kanske starkast kommer förknippa med i år: när jag och johan bilade i två veckor bara vi två bara vi och sveriges varma sommar och vatten och korsord. det måste bli en påminnelse det med. att jag måste inte långt iväg jag måste bara vara ledig.

kattåret var det. louise katt maggie bodde hos oss till nyår och sen var vi kattvakt till jane i ett halvår. det gick några månader utan katt sen gick det inte längre än så och nu har vi vår alldeles egna misse nisse.

nisse med de stora öronen och lilla nosen av kort sammet. nisse som leker med skosnörena och gräver upp lecakulor ur krukan för att leka med och spinner så fort en kommer hem. lilla nisse som sover med min arm som sked och biter av grenarna på klockmalvorna. att sitta på golvet och leka med sin katt på kvällen och bara titta på henne när hon hoppar och voltar och till slut somnar det är också att vara ledig.

äsch jag vet inte kanske ger jag 2018 för mycket skit. ett år är långt och mycket händer på ett år kanske är det lite förminskande? men det kan väl också få vara så endimensionellt att bara bestämma sig för att 2018 är ett bajsår och så var det inte mer än så. så.

nästa år det fantastiska 2019 så ska jag lova mig själv att sätta hälsan först gå till doktorn för alla åkommor även om jag hatar det.
jag vill använda min mobil mindre
använda min röst och mina öron mer. prata med lyssna på
mina ögon för böckernas sidor. jag vill ha läslusten hit tillbaka
jag vill laga mat hemma och äta vid köksbordet
jag önskar mig mod och hopp och engagemang

och nu så har jag ringt vårdcentralen och bokat en tid för hyn. vi får hoppas på 2019 helt enkelt <3

farväl 2017
adjö 2016
tack & adjö 2015
hejdå 2014
hejdå du (2013)