var på landet i helgen. med johan och pappa och bror och ida.
lärde nisse gå på gräs. satt i solen och läste och storskurade ur. bort med musbajs spindelnät och jox. rensade ur i skåpen och slängde ravioli som gick ut för tio år sen. städade och röjde för vi kommer nog hänga där en del i sommar. välkänd promenad i försommarskrud. äppelträd blommade. tog första doppet i bäcken. iskallt. fötterna domnade det om men var tvungen att göra det igen för det väckte mig till liv så skönt. kunde nästan inte balansera på stenarna vid kanten för jag kunde nästan inte känna dem (fötterna). gick barbent och barfota först i det höga oklippta gräset (besökets egentliga anledning) och sen i det nyklippta väldoftande.
plockade första buketten (t ex inte helt utslagen lupin. lite knoppande liljekonvalj. smörblomma. hundkex). fotade idas stora mage vid bäcken. spelade sällskapsspel och sov gott. glömde en kort stund att det var pandemi (tills (snart?) sjuttioåriga grannen ropade över ån på pappa att han skulle komma över på en stänkare och pappa sa lite tyst till oss med en oroad blick »det är nog ingen bra idé«.)
hade ångest när jag kom hem dock. söndag kväll kom vi hem från landet. jag var melankolisk. relationer är så svårt. särskilt relationer som på något sätt finns tack vare att de ska finnas och inte för att de har uppkommit organiskt. förväntningar (antaganden?) och besvikelser.
så svårt att vara någons barn och samtidigt vara vuxen.
johan sa: sara. sätt dig på balkongen nu. jag fixar (= bakar bullar och lämnar den lånade bilen ordnar nåt att äta till middag). jag skrev en att göra lista där på balkongen för att hålla kvällen i schack.
- drick öl (jag fick en gulblå burk serverad av tidigare nämnd fixare och älskad person i mitt liv. vit vår.)
- läs bok (testamente av nina wähä. rastlöst har jag liksom letat efter korta böcker på senaste tiden. för effekten snabbt och många. så det är skönt att läsa något lite längre. få vara i en omsorgsfullt berättad annan värld (i annan tid). helt makalösa personporträtt. vill inte att den ska ta slut)
- klipp lugg (jag hade kunnat skylla längden ned till hakan på rådande pandemi men det är ju jag själv som alltid klipper luggen. det är bara som alltid jag som inte tar hand om mitt hår. det blev bara okej lite för kort men gjort åtminstone)
- äta bulle (en punkt som tillkommit sen jag yttrat »kan inte du baka de här« och visat bild på bullarna på instagram och johan sagt jag gör dem ikväll)
- palla syrén (och den punkten blev inte gjord men väl en promenad i slutet på maj-ljus kväll när solen gått ned. ett kliv framför det andra och den friska luften var kanske det som slutligen ändå hjälpte)
Jaka
Fint att höra från dig igen. Har du nån aning om var tapeten i torpköket är ifrån, den orangeblommiga? Kram!
sara
hej! ingen aning tyvärr. min gammelmorfar clemens som tapetserade på typ 60-70-talet <3
sss
Åh jag känner också så, om att vara någons barn men också vuxen. Jag tycker att det är jättesvårt att hantera, som att jag tappar bort mig. Som grädde på moset så bor jag med en person som inte alls förstår den känslan och jag känner att jag inte kan få utlopp för ångesten som skvalpar pga det. Varför ska det vara så förbannat svårt… Men skönt på nåt sätt, att inte vara ensam med den känslan.
Linnea
Gud, så mycket igenkänning på det där med ångest kring relationen till föräldrar
Andrea
Å, jeg kjenner meg så igjen i det du skriver om relasjoner! Syns ofte det kan være så tussig å ha vært sammen med familien, føler så ofte at jeg ikke strekker til, ikke når opp til de kravene som stilles, verken sosialt, relasjonelt eller i livet. Og så har jeg et ønske om at mamma og pappa skal engasjere seg mer i livet mitt, bry seg mer, ønske å vite mer om meg. På et vis føler jeg at min relevans som barnet deres har opphørt nå som jeg er voksen, men samtidig er jeg jo barnet deres? Nei, det er vanskelig og sårt.
Andrea
Men et veldig fint innlegg uansett, takk! Du er så god, både med bilder og tekst.
Elin
Så fint inlägg ❤️ Och så nyfiken på vilka bullar det var du ville att han skulle baka!
elin
Lever med otroligt mycket ångest sedan några månader tillbaka, listor av positiva saker hjälper ofta. Gör precis som du o skriver att göra-listor, mest med punkter som jag känner är snälla mot mig själv. Duscha o tvätta håret, läs den där bra boken, titta på ett avsnitt av något fint. Hjälper för en stund i alla fall, så får man väl ta en stund i taget tänker jag.
Idag lyder min lista bara Ring mamma, för det vet jag gör mig glad <3
E
Igenkänning. Tänker ofta att jag inte är ett barn längre och att jag därför bär lika stort ansvar som i vilken vuxenrelation som helst, att vårda och jobba och säga till om det skaver och anstränga för att komma närmre och förstå varandra, om relationen är viktig. Men det är svårt när det påtagna ansvaret i relationen till föräldern ofta handlar om ständigt kompromissande, göra nöjd, om vad som engagerar, om vad vi diskuterar och hur vi diskuterar. När de faktorerna är så vitt skilda, jag försöker ge öppning för en diskussion som jag tycker är givande – men faller inte sällan helt platt. Slutar i kallprat eller tystnad. Det känns hopplöst och sen tänker jag att barnet inte alls ska bära den tyngden.
🌿 💚
Flora
finaste inlägget i år <3
L
Tycker också relationen till föräldrar som vuxen är svår. Mitt problem är att de aldrig riktigt låtit mig bli vuxen, de behandlar mig som om jag vore betydligt yngre än jag är, pratar om mina jämngamla bekanta som om de vore äldre (mer vuxna) än mig osv. Förstärker mina ”oansvariga egenskaper” osv. Har aldrig blivit bekväm i att vara vuxen runt dem därför och det gör bl.a. att jag drar mig tillbaka i sällskap av andra (t.ex. släktgrejer eller så). Svårt också när man som vuxen utvecklat egna åsikter och som inte stämmer överens med hur de tycker man ska vara
L
Kan lägga till att allt det här påverkar mig till att inte våga ta så många stora steg i vuxenlivet, som att köpa bostad eller träffa någon. Det blir lite som en ond spiral att jag inte vågar försöka göra detta för jag känner att de håller mig kvar, samtidigt som de också ser mig som liten FÖR att jag inte gör allt detta