jag tänkte på det häromdagen att det bästa med livet är att ingenting är beständigt

(ja nu måste det vara några veckor sedan jag påbörjade detta med tanke på den inledande meningen. det är inte det att jag inte vill blogga men det handlar om prioriteringar va. i livet va. och tiden för att blogga är inte den jag värdesätter mest helt enkelt just nu. och med det sagt)

pia fyller snart ett år. jag och johan ska göra en fotobok till henne. hittar bilder från året. hittar ett tillfälle att gå igenom dem. märker att jag har svårt att formulera mig. det är det att se på bild och känna sådan oändlig tacksamhet för att jag vet hur det kändes då. tacksam över att vi ändå gjorde. över att vi har vänner som säger: hej vi fattar att ni kanske inte pallar men ska vi inte åka?

den här berättelsen börjar i ett sovrum i ett hus vid sjön bunn.

johan sitter i sängen och ger pia flaskan

hon är tre månader gammal.

på övervåningen häller sophie upp te till mig och carl och henne själv

vi jobbar med sjön som fond. själv formger jag en svampbok. vad de gör är jag inte helt hundra på.

det är valborg och vitsipporna har kommit och vi tar lunchpaus tillsammans. sen vet jag inte hur jag ska orka skriva i presens i ett inlägg med bilder som är åtta månader gamla så jag byter nu

vi tittade på sjön. en vanlig aktivitet där.

vi hade morgonstunder tillsammans i köket.

och vi åkte förbi det alldeles sprakande gröna och satte oss i ett ramslökshav och plockade (vilket numera är vår valborgstradition)

gick ned till vättern genom naturreservatet. åt matsäck. ammade på obekväm sten.

de här tre bilderna är faktiskt från en av de vackraste stunderna förra året. pia sov och jag satt framför johan ett steg ned och solen värmde oss och vi åt ballerinakex och drack kaffe. mitt underbara lilla gäng.

pia fick en jordgubbsmössa som soffe köpt på rumänienhjälpen vid krysset. den var mycket för stor (och hon kan i skrivande stund fortfarande växa i den lite)

det var här jag förstod att vi kommer kunna umgås med våra vänner på kvällarna utan stress igen: pia kan ju sova i ett rum just precis bredvid. det låter så självklart men det är det inte.

jag minns exakt vad jag och sophie pratade om när vi plockade ramslöken. jag vet vad jag oroade mig för. jag vet hur hon tröstade. det är så när man känt varandra i vad som känns som alltid. hon värjer sig inte när hon tröstar mig. försöker inte sätta på ett plåster blåsa och säger det kommer försvinna. hon säger jag förstår att det gör ont. berättar om hur ärret kanske kommer se ut. vissa ärr läker fint. andra syns väldigt mycket och blir ett karaktärsdrag. ja hon sa inte exakt så. men det är så jag översätter det hon sa till mig så ni ska förstå innebörden av hennes tröst.

och jag behöver inte tröstas längre. (inte just nu). jag älskar livet. livet är underbart. tack för allt vill jag säga. tack för att pia kom till oss vill jag säga.

och till er vill jag säga: tills vi ses nästa gång! snart eller om jättelång tid. man vet aldrig.

16 kommentarer

svara avbryt

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *