packade vi ihop oss jättetidigt. två veckor hade vi haft ihop i ligurien i italien. en vecka vid havet i laigueglia och en vecka i bergsbyn på bilden. dolcedo.
och med vi menar jag johan soffe och carl. men nu skulle vi alltså åka hem.
redan klockan sju väntade vi på bussen som visade sig vara typ 12-sitsig. med en 1.5 och en 0.5-åring tog vi upp halva den lilla lokalbussen med vår packning och barnens vagnar. men nedför smala vägar tog den oss till byn där vi skulle gå med hela ekipaget till tågstationen för att sen därifrån ta tåget till nice. och i nice ta annan spårväg till flyget. krångel? vem är det?
tänk vad lugnt och skönt att vara dubbelt så många vuxna som barn tänker jag när jag ser tillbaka
vi tog en kaffe i nice i väntan på att åka till flygplatsen.
första gången i nice! fina fasader. tänkte man säkert.
och sen! tog allt en vändning. fick vi sms. flyget är inställt.
krishantering på ny uteservering. hotell skulle hittas. liten söt pia vid gott mod.
uppdrag avklarat. vagn fick rullas i hotellobby.
och vi fick ett extra strandhäng.
och en sista kväll ihop. med middag på en restaurang i en gränd i gamla delen av stan. minst en ofta två av fyra iväg under hela middagen för att natta bebisar i vagn. minns vi trots detta tog in champagne för så länge vi inte visste så fanns det ju chans att sas skulle betala för allt
dagen därpå ett flyg hem till sverige med vad jag ser tillbaka på som ren och skär dödsångest. pga att flygvärdinnorna krånglade med en dörr och att man hörde att piloten läste innantill blev jag övertygad om att planet var kapat och att vi skulle störta. normal och rimlig man är. men vi kom hem till slut.
och vet inte om saker händer av en anledning eller så men jag lämnar bara här att ola också i vissa sammanhang gått under namnet baby nice