sprang en mil. jag vill komma längre. försöker springa långsamt och det är svårt. iver ligger i mitt dna.
när johan nattar ligger jag i hängmattan och läser. tre saker ekar över sjön: bilar från stora vägen då och då. skotten från militärområdet. varför skjuter de en fredagskväll i juli? är det så akut? är det någons helgnöje? och det tredje är barnen som plaskar och och tjuter. pratar snabbt på tyska nere vid badplatsen. jag har ingen aning vad de säger men vet också exakt. klockan är halv nio. det är 22 i luften. säkert 26 i vattnet.
läser en hittills otrolig bok. behöver inte tänka så mycket men känner allt. att tänkandet inte får så mycket plats i allt görande som är att vara småbarnsförälder. så den är perfekt.
nisse jamar. ställer tassarna upp mot hängmattan. tar lite sats men ångrar sig och sänker dem mot marken igen. ja kom då. du klarar det. tar sats igen. hoppar upp till mig. börjar med att slicka mina ben. slickar sen sina egna tassar. får ibland dåligt samvete att vi har en innekatt i stan. kanske särskilt sen vi fick barn och hon får mindre uppmärksamhet. men så är vi här och hon är så fri. tar tjuvrus längs stigarna och gömmer sig bakom blåbärsrisen innan hon hoppar för att fånga de små blå fjärilarna. låter barnen klappa. är med oss där vi är på dagen och sover med oss om natten. då tänker jag att hon nog ändå har det bra nog totalt sett.
mamma och anders skramlar tärningar från altanen. ”nu tar jag en yatzy” säger mamma. kanske ska spela med dem istället.
