har varit så skör i dag och nära till gråt. drack inte på festen igår för att vara snäll mot min kropp och sov i nio timmar i sträck. men trots det. en kombination av att vara på bristningsgränsen orkesmässigt och ha barnvakt och bara låta det komma.
kanske också en kombination av
att halka och ramla på ett halt berg med vidsträckt utsikt samtidigt som vi pratar om hur man ska rusta sina barn för världen och livet
och ja bara
att prata om framtid allmänt. vart vill vi? hur kan man veta innan. vi kanske bara måste göra.
och att åka tillbaka till barndomshem förbi åkrarna som alltid varit där och alltid måste vara.
”till rosendals industriområde” säger johan
”till den stora lönnen som börjar bli röd” säger jag och blir tårögd (igen)
barnen sov hos sin morfar för första gången. de hade plockat ingrid marie (fick en bild med henne högst på stegen och min pappa som håller i) och bakat paj. äpplena är så goda nu när luften är krispig så att de är alldeles kalla när man plockar och äter direkt från trädet. helt sötsyrliga och fasta.
vidare till vad vi lovat! dvs spela minigolf inomhus i täby centrum. tålamodet som krävs för 18 banor med sluttande kullar med en fyraåring med rörelsehinder och en tvååring med stor iver. oj oj oj. tur det finns statligt subventionerad reality som ger en PERSPEKTIV. och ändå vilja ha fler. en till. två till? tänk att ha en hel flock. massa människor som jag ALDRIG skulle sluta älska
inget skulle ändras. det skulle vara för alltid
