Kategori: resa

vykort från tåg 573 mot frankfurt

23/03/11

igår kväll gick jag och flora på nattåget från stockholm. delade en flaska vin som var slut innan vi rullade in i linköping och sen somnade vi i varsin slaf. vaknade i tyskland tidigt i morse. på s-bahn från pinneberg till hamburg hbf satt ett barn och grejade med sina fingrar. saknade pia redan. vad har jag gett mig in på tänkte jag? när jag bokade verkade det så självklart. nu helt sjukt att åka längre och längre bort.

men jag sjunger en liten båt för flora och pillar henne i håret istället. vi äter pretzel och löser korsord på ett tyst tåg som går i 250 km/h. kan inte tänka mig något mer njutsamt sätt att färdas. marken går från vit till grön i realtid. ikväll är vi i Paris.

jag tänkte på det häromdagen att det bästa med livet är att ingenting är beständigt

23/02/01

(ja nu måste det vara några veckor sedan jag påbörjade detta med tanke på den inledande meningen. det är inte det att jag inte vill blogga men det handlar om prioriteringar va. i livet va. och tiden för att blogga är inte den jag värdesätter mest helt enkelt just nu. och med det sagt)

pia fyller snart ett år. jag och johan ska göra en fotobok till henne. hittar bilder från året. hittar ett tillfälle att gå igenom dem. märker att jag har svårt att formulera mig. det är det att se på bild och känna sådan oändlig tacksamhet för att jag vet hur det kändes då. tacksam över att vi ändå gjorde. över att vi har vänner som säger: hej vi fattar att ni kanske inte pallar men ska vi inte åka?

den här berättelsen börjar i ett sovrum i ett hus vid sjön bunn.

johan sitter i sängen och ger pia flaskan

hon är tre månader gammal.

på övervåningen häller sophie upp te till mig och carl och henne själv

vi jobbar med sjön som fond. själv formger jag en svampbok. vad de gör är jag inte helt hundra på.

det är valborg och vitsipporna har kommit och vi tar lunchpaus tillsammans. sen vet jag inte hur jag ska orka skriva i presens i ett inlägg med bilder som är åtta månader gamla så jag byter nu

vi tittade på sjön. en vanlig aktivitet där.

vi hade morgonstunder tillsammans i köket.

och vi åkte förbi det alldeles sprakande gröna och satte oss i ett ramslökshav och plockade (vilket numera är vår valborgstradition)

gick ned till vättern genom naturreservatet. åt matsäck. ammade på obekväm sten.

de här tre bilderna är faktiskt från en av de vackraste stunderna förra året. pia sov och jag satt framför johan ett steg ned och solen värmde oss och vi åt ballerinakex och drack kaffe. mitt underbara lilla gäng.

pia fick en jordgubbsmössa som soffe köpt på rumänienhjälpen vid krysset. den var mycket för stor (och hon kan i skrivande stund fortfarande växa i den lite)

det var här jag förstod att vi kommer kunna umgås med våra vänner på kvällarna utan stress igen: pia kan ju sova i ett rum just precis bredvid. det låter så självklart men det är det inte.

jag minns exakt vad jag och sophie pratade om när vi plockade ramslöken. jag vet vad jag oroade mig för. jag vet hur hon tröstade. det är så när man känt varandra i vad som känns som alltid. hon värjer sig inte när hon tröstar mig. försöker inte sätta på ett plåster blåsa och säger det kommer försvinna. hon säger jag förstår att det gör ont. berättar om hur ärret kanske kommer se ut. vissa ärr läker fint. andra syns väldigt mycket och blir ett karaktärsdrag. ja hon sa inte exakt så. men det är så jag översätter det hon sa till mig så ni ska förstå innebörden av hennes tröst.

och jag behöver inte tröstas längre. (inte just nu). jag älskar livet. livet är underbart. tack för allt vill jag säga. tack för att pia kom till oss vill jag säga.

och till er vill jag säga: tills vi ses nästa gång! snart eller om jättelång tid. man vet aldrig.

vi for till baskien

22/11/04

tillbaka från fonden av bergen. en siluett såg ut som en person som låg och vilade på rygg. säkert en symbolik i det. en plats att vila på. min familjs första utlandsresa. 

det var varmt. mestadels moln men soligt ibland. himlen och havet smälte samman i horisonten. 

vi åkte och hälsade på sofia olle och lilla bo som flyttade till biarritz ungefär samtidigt som pia föddes. en vecka skulle vi stanna. äntligen skulle vi få långhänga igen. 

sjöng lugnande imse vimse spindel för pia. vad nog ingen märkte var att jag sjöng för mig själv. flygskräcken har eskalerat ska det visa sig. pia flög som en liten king. det är väl så med rädsla. det är i ens huvud och ju mindre man vet kanske desto mindre av den. pia vet inte så mycket ännu. jag vet så mycket nu som jag inte visste förra gången jag flög.

det var varmt när vi klev av planet. bosse och sofia hämtade oss på flygplatsen. körde oss hem till sig. när sofia visade den baskiska typon så visste jag att jag skulle trivas. brandingen av platsen helt i min smak. 

ha morgon tillsammans och äta frukost tillsammans. pussa på ens bästis barn. ens bästis barn som kryper upp i ens famn. att våra barn tycker om varandra. jag som nattammar får sova vidare på morgonen och så när jag går upp sitter de där allesammans i mack- och yoghurt-röran och jag får säga godmorgon mina älsklingar.

gått till lekparken tillsammans. vi har nattat barn samtidigt och sen när de sover jobbat eller sen när de sover lagat en middag och ätit på uteplatsen i mörkret.

kaffe och croissant för tre personer kostar lika mycket som en cappuccino för en i stockholm. det är så. man måste alltid jämföra vad som är billigt i förhållande när man är i utomlandset.

annat prisvärt:
naturvin på glaset
kinder country kostar 9 st för 3.5€ (10 spänn styck på livsen vid kontoret hemma)
quiche/paj att ta med som lunch från boulangerie eller les halles är nästan gratis.

när olle kom tillbaka till stan förbarmade han sig över mig och johan och tog sig an rollen som vår surflärare. jag fick saltkristaller i ögonfransarna och brynen. surfing är verkligen som skidor. man får vitt i ögonfransarna. man ser ut över vidder som är ljusa. det är bara varmare. eventuellt lite blötare.

ser ni tjejen som står upp på brädan? där i vitvattnet? det är jag!

världens bästa surfcoach.

vi tog utflykter till st jean de luz och hendaye. dit tog jag och johan och pia tåget. en dag åkte bara vi tjejer jag och sofia och pia till ascain. 

allt är så lika och så annorlunda. som johan sa: tänk att man kan åka så långt hemifrån och så ser det nästan exakt likadant ut som hemma. men man ser det i detaljerna. 

det finns träd men det är palmer.
det finns trafikskyltar men symbolerna och typon är annan.
det finns matbutiker men det finns också vinbutiker.
det finns trottoarer men de är smalare.
det finns hus men det har luckor vid alla fönster.
vattnet går att dricka här med men smakar lite annorlunda.
havet är jättesalt.
det finns loppisar men de heter vide-grenier.
de har samma krimskrams vid vartannat stånd men annat krimskrams än det hemma.
slagorden för protesterna i iran är på ett annat språk.

jag råkar säga por favor hela tiden men det är ju på gränsen till spanien så inte helt fel ändå. 

det finns vissa skillnader mellan denna typ av resa före och efter barn. man sitter i skuggan på stranden till exempel. man går igång på andra grejer i matbutiken: franska barnmatsburkar till exempel. 

en kväll åt vi middag i fiskehamnen. planen var att barnen skulle somna sött för natten i respektive vagn. alla som vet vet att det inte finns något som heter planer med barn. 

men jag undrar något
när de väl (till slut) (efter hård kamp) somnat
man får beställa maten
få in maten
kalamares som är otroliga
moules
och man får skåla i vinet
hur kunde man uppskatta en restaurangmiddag förr? när det var så enkelt? när det inte var en match? 

min familj vid havet. de passar där. längtar redan efter lattjo och bosse och olle och vårt lilla kollektiv. tror vi måste åka tillbaka snart.

angående bloggen:
det kommer förmodligen vara såhär nu (alltså någon gång per termin) med bilder. tiden finns inte. eller jo timmarna är väl allt som finns allt som vi alla får lika många på ett dygn. men man kan väl säga att jag inte prioriterar att sitta och redigera foton och föra dagbok. kanske oftare om jag bara har något att säga. däremot försöker jag dela mer bilder på instagram. det är ändå roligt att ha någon form av digital dagbok. jag heter fortfarande mitt pubertala namn där trots att jag nu är vuxen morsa yrkesverksam osv: cupidbow

tills vi hörs nästa gång! au revoir!