i förrgår blev hon en månad gammal.
den här tiden har varit vår svåraste. men den har gjort så tydligt att vi har så många människor omkring sig som bryr sig om oss och henne. alla som erbjudit oss sin hjälp redo innan vi ens hunnit fråga. som uträttat våra ärenden tvättat vår smutstvätt och lämnat vår rena. alla hemlagade matlådor och snabbmatsleveranser när vi varit med henne på sjukhuset. alla meddelanden med omtanke som inte behövt besvaras men fortsatts att skickas. alla som pratat med varandra och orkat dela det vi fått ur oss till någon så vi slipper skriva.
och alla blommor och hundra gosedjur och alla tårar vid första möten nu när vi kommit hem.
all den avancerade vård hon fått. att vi får ha vår dotter. höj mina skatter ge dem alla mina pengar. det finns inget viktigare. jag känner en sån enorm tacksamhet för att jag lever i denna tid och på denna plats.
när jag låg på gyn i veckan för operation (ja det också) så pratade vi om det jag och sjuksköterskan (som på halvtid var operasångerska f ö) som såg min bok (utvandrarna) på fällbordet vid sjukhussängen. en annan sköterska sa att ja detta är ju det som många förr dog av. feber i barnsäng. enkelt fixat nu men en annan tid hade det kanske inte varit något jag. en annan plats och det hade inte varit min dotter. johan berättar att han ser bilder från neo i kiev som fått flytta ner till källare.
vet inte vad jag ska göra för att någonsin kunna tacka de som de som
alla överläkare och ST-läkare och transportläkare. neurologer och sjukgymnaster. röntgensjuksköterskorna och förlossningsläkare och barnmorskor. ambulansförare och biomedicinska analytiker. prästen och kuratorerna och koordinatorerna. och framför allt för all personal på neo både i uppsala och på sös. neonatologerna och sjuksköterskorna undersköterskorna barnskötarna som avlöst varandra och alla med sån otrolig yrkesskicklighet vårdat henne. mött oss vid varje skiftbyte och tålmodigt svarat på våra frågor med snälla empatiska ögon bakom munskydden. varit måna om mig och johan. frågat hur vi mår och vad vi behöver.
i måndags fick vårt barn prova att ta bort sin matsond och i onsdags när jag var inlagd så ringde johan mig och sa att det har gått bra och på fredag ska vi till sös och kanske kanske får vi bli utskrivna.
igår på läkarundersökningen hos hemsjukvården med lisa (sjuksköterskan som kommit hem till oss två-tre gånger i veckan sen vi kom hem) och helena (läkaren som var med på livets första stund när alla larmknappar trycktes på). jag berättade att vårt barn gjort ansats till gråt lite gråtljud i dagarna och helena berättade att hon mindes när jag lovat att aldrig tycka det var jobbigt att barnet grät (när jag ett par veckor innan frågat om de trodde hon någonsin skulle kunna).
och så blev vår dotter utskriven från neo. de önskade oss lycka till och vi ses ju om ett par veckor igen och så gick de ur rummet och då
då grät vårt barn första gången. hon grät sitt första gråt och jag kunde amma henne som tröst och jag och johan och hon fick en ensam stund där i undersökningsrummet på hemsjukvården. vi tre. som det skulle varit i början. omstart.
vi tog förlossningskorven på pressbyrån i huvudentrén till södersjukhuset. sen promenerade vi hem i solen. det kändes som att det kommer komma en vår
vi åkte till sågis i helgen. blev upphämtade av min pappa. låg mest i soffan och fick vaggningsavlastning och kunde äta frukost tillsammans vid bordet. tittade ut genom vågiga fönsterglasen ut på våren och tog en promenad i den.
när vad vi vet är att vi inget vet och vi måste vara här och nu i bara denna stund så är det som är beständigt allt. fastän allt är annorlunda finns bäcken kvar. den är vildare om våren som den alltid är och det ligger en tröst i det. vissa saker är. kommer inte förändras. och de kan man hålla i
hand. liten liten hand. kan man också hålla i.
gulliga hundar fanns
så blev det balkongpremiär för i år för oss
och för livet för pia!
vi köpte varsin korv på vägen hem
och sen hängde vi i vårt hem.