hon hete

vi båda gillade tanken på ett kort namn.

det hade varit enklare om hon var en pojke då hade vi massvis som båda gillade. men min favorit vera och johans maj var inget som gick hem hos den andra. och med något sånt här är det viktigt att båda vill.

så vi genomsökte alfabetsordnade listor på barnnamnssidor efter namn på tre bokstäver.
vi kom ända till P.
och så snubblade vi över det
nej men
varför inte
det är ju ett jättefint namn
varför vill ingen välja det nu?
måste vara inflationen av femtio-sextiotalistpior som dödade det i popularitet
men exakt som vi ville ha.
kort
och piggt
pia

ni som hängt med vet att i johans familj firas namnsdagar heligt. i tolv år har jag fått frukost på sängen till ja må hon heta.

vi missade pias första den 22 februari för jag blev inlagd på sjukhuset

men så! idag! var det den fjortonde mars. PI-dagen (3.14)!!! då kan man också fira (nästan hela) namnet hennes.

(parantes: senast jag firade pi-dagen var när jag gick i gymnasiet. elva år sen när jag alle och linnet köpte en muffin till vår mattelärare. vi skrev π på den i kristyr)

vi skulle till petrus och fika var det bestämt. och där på gatan gick alicia i sin egen värld! hon bjöd oss hem till henne och vi köpte med oss fika.

gulliga hundar fanns

så blev det balkongpremiär för i år för oss

och för livet för pia!

vi köpte varsin korv på vägen hem

och sen hängde vi i vårt hem.

ett värdigt firande av första pi-dagen

den första månaden

i förrgår blev hon en månad gammal.

den här tiden har varit vår svåraste. men den har gjort så tydligt att vi har så många människor omkring sig som bryr sig om oss och henne. alla som erbjudit oss sin hjälp redo innan vi ens hunnit fråga. som uträttat våra ärenden tvättat vår smutstvätt och lämnat vår rena. alla hemlagade matlådor och snabbmatsleveranser när vi varit med henne på sjukhuset. alla meddelanden med omtanke som inte behövt besvaras men fortsatts att skickas. alla som pratat med varandra och orkat dela det vi fått ur oss till någon så vi slipper skriva.

och alla blommor och hundra gosedjur och alla tårar vid första möten nu när vi kommit hem.

all den avancerade vård hon fått. att vi får ha vår dotter. höj mina skatter ge dem alla mina pengar. det finns inget viktigare. jag känner en sån enorm tacksamhet för att jag lever i denna tid och på denna plats.

när jag låg på gyn i veckan för operation (ja det också) så pratade vi om det jag och sjuksköterskan (som på halvtid var operasångerska f ö) som såg min bok (utvandrarna) på fällbordet vid sjukhussängen. en annan sköterska sa att ja detta är ju det som många förr dog av. feber i barnsäng. enkelt fixat nu men en annan tid hade det kanske inte varit något jag. en annan plats och det hade inte varit min dotter. johan berättar att han ser bilder från neo i kiev som fått flytta ner till källare.

vet inte vad jag ska göra för att någonsin kunna tacka de som de som

alla överläkare och ST-läkare och transportläkare. neurologer och sjukgymnaster. röntgensjuksköterskorna och förlossningsläkare och barnmorskor. ambulansförare och biomedicinska analytiker. prästen och kuratorerna och koordinatorerna. och framför allt för all personal på neo både i uppsala och på sös. neonatologerna och sjuksköterskorna undersköterskorna barnskötarna som avlöst varandra och alla med sån otrolig yrkesskicklighet vårdat henne. mött oss vid varje skiftbyte och tålmodigt svarat på våra frågor med snälla empatiska ögon bakom munskydden. varit måna om mig och johan. frågat hur vi mår och vad vi behöver.

i måndags fick vårt barn prova att ta bort sin matsond och i onsdags när jag var inlagd så ringde johan mig och sa att det har gått bra och på fredag ska vi till sös och kanske kanske får vi bli utskrivna.

igår på läkarundersökningen hos hemsjukvården med lisa (sjuksköterskan som kommit hem till oss två-tre gånger i veckan sen vi kom hem) och helena (läkaren som var med på livets första stund när alla larmknappar trycktes på). jag berättade att vårt barn gjort ansats till gråt lite gråtljud i dagarna och helena berättade att hon mindes när jag lovat att aldrig tycka det var jobbigt att barnet grät (när jag ett par veckor innan frågat om de trodde hon någonsin skulle kunna).

och så blev vår dotter utskriven från neo. de önskade oss lycka till och vi ses ju om ett par veckor igen och så gick de ur rummet och då

då grät vårt barn första gången. hon grät sitt första gråt och jag kunde amma henne som tröst och jag och johan och hon fick en ensam stund där i undersökningsrummet på hemsjukvården. vi tre. som det skulle varit i början. omstart.

vi tog förlossningskorven på pressbyrån i huvudentrén till södersjukhuset. sen promenerade vi hem i solen. det kändes som att det kommer komma en vår

hon finns

vår dotter
hon har haft en så kallad tuff start
fler personer i munskydd än jag minns har sagt det
det gör så ont i mig vad hon har behövt gå igenom

vi har också haft en tuff start i föräldraskapet
ingen i munskydd har sagt det men
det största traumat jag gått igenom

hon föddes den 24 januari
när vi såg henne en kort stund utan alla slangar infarter elektroder och andningsstöd den 30e
så var där under det finaste vi sett

och nu är vi hemma sen en vecka
bara en slang kvar
vi övar på att äta så den också ska försvinna
men det är inte lätt när man haft en tuff start

aldrig hade vi trott att det skulle bli såhär
början av livet blev inte som vi kunnat ana
men vi ska göra allt för att resten av det ska bli så otuff som möjligt

hon finns ♥