vi är i frankrike nu.

min kropp reagerade fysiskt av flygrädslan. kallsvett och torr i munnen. min tarm ville tömmas som innan en viktig redovisning (men det gick bra). sprang genom schiphol airport med varsitt barn i famnen men vi hann med connecting. andra bättre. olas lilla varma kropp i mitt knä eller kbt från en tidigare flygning samma dag gjorde sitt.

sofia i 3D. ola och elliot ser varandra för första gången och skrattar.

leka doktor är universellt. det behövs inga ord och särskilt inte för att få kontakt med ett annat barn som vet att man kan ha dubbla språk. ouvrir! j’aime pia.

vårt airbnb ser ut som ett baskiskt slott (med 60-tals lägenhet i sverige mått mätt). vi är i skönheten och odjuret.

just det vi är framme men inte vårt bagage. det blir ett minimalistiskt experiment en stund. hur länge klarar sig en tvåbarnsfamilj på handbagage i ett baskiskt slott?

nu var mina fem minuter räknade.

Farfar hade faktiskt lite blanka ögon när han sa att han går tillbaka och läser gammalt och vem är jag att inte skriva när farföräldrarna mina ber?

jag har tänkt att jag ska jag har det länge men som något motivational inlägg på instagram lydde ”20 minutes of doing something is better than 20h of thinking about doing it”. att såna kan funka. eller jag vet inte. farfars ögon funkar.

vad har jag tänkt på på sistone då! ja på tal om att skriva har jag tänkt på Markus Krunegård. hans ord!!! han ord. ni måste lyssna på det senaste albumet det är en befallning.

att man skulle ha en treåring som sparkar på en boll. som tecknar måla (har ju aldrig förr mötts av ordet att göra mål). det trodde jag kanske för tre och ett halvt år sen men kanske inte för två och ett halvt år sen.

det är så vackert att det bokstavligen gör ont nu. ögonen tåras för ljuset är så vitt. pilarna på gården ljust ljust gröna små blad som letar sig ut och trädet med alla de vita blommorna.

jag har så mycket att se fram emot.

detta var fem minuter så då är det femton kvar av att göra alltså. delar vi upp det blir det tre inlägg till.

vi hörs!