wilderness

i torsdags begav jag mig hem till anna efter morgonspringturen. jag hade hittat en framkallad sargad rulle från dianan när jag städade rummet och anna var snäll och lät mig låna hennes negativscanner för att kunna se fotona

det var mest suddigt och skrapigt med värdsliga motiv som exempelvis avokado. ganska roligt att se ändå kanske visar bilderna sedan

det är några som frågat om oss om hur vi träffades och jag vet inte men det har varit så väldigt svårt att skriva om. allt låter för sakligt och förklarande när det i själva verket är det bästa känslosamma och mest fantastiska som någonsin hänt mig men jag ska försöka och så här var det. det var höst/vinter 2009 och jag var nere nere långt nere.

 

han gick i min skola. jag hade precis börjat första ring och han gick i tvåan. hade mörkt kort hår var lång och smal och var den vackraste person jag någonsin sett. han gick på mitt tåg två stationer efter mig och hade man tur satt vi i samma vagn. varje gång jag såg honom i skolan stannade jag mitt i meningen och visste inte vad jag skulle säga. jag minns en gång när jag gick från lektionen och vi möttes i trappuppgången han var själv och jag var själv och jag ville le mot honom men jag tror att jag bara stirrade. levde på det så länge.

 

jag skrev om honom i min dagbok. skrev han är så jävla fin och ville inget hellre än att vara nära. en sextonårings flicka platoniska kärlek till den tysta pojken i andra ring.

 

jag tog reda på vilken klass han gick i och lärde mig hans schema. vilka dagar det var störst sannolikhet att jag skulle se honom utanför ett klassrum och jag vet väl inte vad jag hoppades på. i min dagbok byttes  ”han är så jävla fin”  mot ”jag är så jävla dum vi kommer aldrig någonsin få prata med varandra” 

 

nyåret 09/10 var hemskt och jag hade ångest för allt. jag hade blivit alldeles för full och jag skämdes överallt i min kropp för allt och hade ångest för varje kubikmillimeter av mig själv. jag skrev i min dåvarande blogg att jag var ledsen och skulle sluta blogga och så fick jag en anonym kommentar som frågade varför jag var ledsen och varför jag skulle sluta. 

 

och jag vet inte men jag brukar inte svara på anonyma kommentarer men jag gjorde det ändå och så började vi maila och ja. det var han. han som var huvudpersonen i min dagbok den ouppnåeliga pojken i andra ring han läste min blogg. och han brydde sig om mig. 

 

mailen blev till nattliga msn-konversationer till klockan två varje dag men i skolkorridorerna var det bara ett leende och max ett hej. han skickade musik till mig och det var det enda jag lyssnade på. och vi hade en egen spellista som hette sleeping is giving in efter arcade fires rebellion (lies) där den som somnade först fick lägga in en låt. listan blev längre och längre och jag hade kunnat förlora varje dag bara jag fick göra det bredvid honom. men det fick jag ju inte. 

 

men så. till slut. till slut träffades vi. det var en tågresa in till östra station och nervöst och vi gick på bio och såg where the wild things are och sen åkte vi hem till honom. såg life aquatic men kommer inte ihåg någonting av filmen utan bara att han ligger centimetrar man kan räkna på en hand ifrån mig. hans lillfinger mot mitt och det är ganska otroligt att något så litet kan kännas som så mycket. vi kysstes för första gången där. vi hånglade i hans nittiosäng första gången jag var hemma hos honom och jag ville aldrig därifrån för jag visste att jag hittat den bästa platsen i världen. den kvällen lade han in life of mars med seu jorge i sleeping is giving in.

och nu är han min och jag hans och i dag har vi varit vi i tre år. han kramar mig till sömns och pussar mig till vakenhet (han vaknar alltid först). han följer med mig på släktmiddagar och sitter och pillar med mitt hår när vi delar ut julklappar. han lagar mat åt mig och med mig och är med på alla mina äventyr. han berättar för mig varje dag hur mycket han älskar mig och säger ”du är så fin och du behöver inte ens anstränga dig” när man ligger ful och bakfull och så håller han en i handen. han förklarar sina teorier och berättar om vad han vill göra i sitt liv och förklarar svåra saker för mig. när jag är ledsen är det han som tröstar och när jag är glad är det han som fått mig att skratta.